Tredje söndagen i advent

Bana väg för Herren

Jesaja 40:1-8 Galaterbevet 3:21-29 Lukasevangeliet 3:1-5

Visa mig, Herre, din väg.
Visa mig, Herre, din väg.
Jag vill vandra i din sanning.
Jag vill vandra i din sanning.

Strax öster om Jeriko, världens äldsta stad, finns den plats där Johannes döparen tros ha verkat, en plats länge förlorad ur minnet, övergiven under oroliga tider, men återfunnen under senare år, tack vare en golvmosaik som påträffats i en utgrävd kyrkoruin: den så kallade Madabakartan.

Här, på det som idag är gränsen mellan Jordanien och det ockuperade Västbanken, mitt ibland taggtrådstängsel och minerade områden, ligger platsen där Jesus döptes, just här, där dagens geopolitiska konflikter blir så smärtsamt påtagliga, där vattennivåerna i Jordanfloden för varje år sjunker och torkan och värmen gör livet allt svårare att leva för både människor, djur och växter. Här framträder Gud, då som nu i den djupaste nöden, där det mänskliga lidandet ropar mot himlen och där själva skapelsen befinner sig i dödskamp.

Här börjar Jesu gärning, i utsatthetens och nödens närhet. Här stiger Gud själv in i människans kamp. Därför påminner dopplatsen också om Guds löften.

Under den tidiga kyrkans tid strömmade människor hit. De kom för att bli döpta på samma plats som Jesus. Mitt i floden fanns ett dopkapell och vid stranden reste sig en stor kyrka tillägnad Johannes Döparen. I det omgivande området fanns grottor där det bodde eremiter. Det var en av den tidiga kyrkans heligaste platser. Kanske hade den varit ett pilgrimsmål sedan länge redan när Johannes döparen började verka där. I dessa trakter gick Guds folk en gång över floden in i det utlovade landet, och i dessa trakter gick profeten Elia över floden innan han togs upp till himlen.  

Idag är dopplatsen åter en levande vallfartsplats dit pilgrimer från hela världen kommer. Här finns det nybyggda kyrkor från alla de i området verksamma kyrkosamfunden. Här söker Kyrkan sin enhet i Kristus, i det dop som förenar alla troende, för att världen skall leva. Människor kommer, från både öster och väster, ner till Jordanflodens vatten. Det är som om en spricka öppnas i den mur som skiljer människor åt. Just här, där Gud uppenbarade sin Son för världen, bryts misstrons och våldets makt.

Vad var det folk gick ut för att möta i öknen? Det frågar Jesus i Matteusevangeliet: ”Var det ett strå som vajar för vinden?” Nej. Johannes förkunnade Guds oförgängliga löftesord, det som består i evighet, i motsats till markens blommor. Därför var han större och mäktigare än alla världens härskare, de vars makt är kortvarig och obeständig. Jesus frågar: ”Gick ni ut för att se en man i fina kläder?” Nej, här fanns inget av den världsliga maktens yttre ståt. Johannes döparens makt var av annat slag, han var en profet. Ja, mer än profet.

Om honom säger Jesus: ”Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.” Johannes öppnar vägen för Gudsriket som träder fram i världen genom Kristus. Johannes talar, mitt i ödemarken, om det som är i antågande, Gudsriket, den nya skapelsen, det återupprättade och befriade livet. Därför utmanar han alla denna världens makter. Han manar till omvändelse och han skänker hopp.

”Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem. Kungör att hennes träldom är över.” Profeten Jesaja ropar ut hoppet i dagens gammaltestamentliga läsning. Han vittnar om att Gud ser de nödställda. Gud överger inte. Guds räddning är inte långt borta. Gud låter befrielsen komma som en livgivande vårflod. På samma ställe finner vi de ord som återkommer i dagens evangelium som en förutsägelse om Johannes Döparen: ”Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg genom ödemarken för vår Gud. Alla dalar skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli till slätt. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det.”

Idag får vi vandra ner till dopplatsen, stiga ner i vattnet, och känna hur det forsar kring våra kroppar, livets vatten. Här får vi vända om, vända tillbaka in i det som ger liv och kraft. Flodens vatten ger liv åt de frön av hopp som väntar på att gro – inom oss och i världen. Men floden sveper också bort det som är vissnat och dött. Vi ställs på en och samma gång inför dom och nåd. Orättvisan, kärlekslösheten och ojämlikheten – allt det som står i konflikt med Guds skapelse – det förlorar sin makt över oss. Så låter Gud kärleken skölja genom oss.

Där Guds rike bryter fram skall rättfärdigheten segra: blinda ska se och lama gå, spetälska bli rena och döva höra, döda stå upp och fattiga få ett glädjebud. Också i våra egna inre ska allt det som kväver livet vädras ut, städas undan, tvättas bort, så att det levande får plats och rum att växa.

Vilken glädje finns inte i det löftet: att få lägga bort rädslan, misstron, egoismen, vanmakten, självhatet och övermodet, ensamheten, vreden och kontrollbehovet.

Allt det goda vi har fått kan vara till välsignelse – men det kan också missbrukas. Vi är Guds medskapare. Vi har fått kreativitet och uppfinningsrikedom, nyfikenhet och förmåga att tolka världen, men dessa förmågor skapar alltför ofta en vilja att betvinga världen och berika oss själva. Vi har fått möjligheten att leva i gemenskap med varandra, att knyta an, stå i relation och känna samhörighet, men ofta missbrukar vi denna gåva till att ta kontrollen över andra, att styra och manipulera. Vi har fått gåvan att förundras över livet, att ana Guds helighet i allt som möter oss, men också den gåvan har vi lyckats förvränga till ett maktmedel genom vilket vi rättfärdigar våra egna ambitioner och förtrycker andra. Det heliga blir en manifestation, inte av livets okränkbarhet, utan av vår vilja till makt.

Vid Jordanflodens vatten kallas vi till ett annat slags liv. Vi får slå följe med honom som låter oss ana livets oändliga rikedom. Vi får leva med öppna händer, som pilgrimer och lärjungar. Vi får lära oss att leva som det var tänkt. I varje steg får vi sträcka oss mot friheten, söka vila i enkelheten, öva oss att lyhört lyssna. Vi får överlämna oss i tillit, låta allt få utvecklas i sin egen takt, utan att forceras och tvingas. Vi får känna Guds livgivande ande i oss och dela livets gåvor, dess kamp och glädje, med varandra.

Så får vi vandra i Guds sanning. Herre visa oss den vägen.