Kampen mot ondskan

Första kungaboken I8:26-29, 36-39 Uppenbarelseboken 3:I4-I9 Markusevangeliet 9:I4-32

Dagens evangelium berättar om när Jesus kommer tillbaka till de lärjungar som väntat nedanför förklaringsberget, dit han gått upp för att be tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes. Medan Jesus varit borta med dessa tre har de andra ställts inför en utmaning som de inte lyckats lösa, en man har kommit till dem med sin son, som är besatt av en stum ande, men de har inte lyckats hjälpa pojken.

Berättelsen om förklaringsberget och det som utspelar sig nedanför berget hör samman. I båda fallen handlar det om vem Jesus är och hur människorna förhåller sig till honom. En del möter honom i tro. De kommer till honom för att få hjälp. De känner igen honom som svaret på den djupaste längtan de bär på. Andra är oförstående, medan somliga känner sig utmanade och hotade. Alla dessa olika reaktioner visar på hur Gud är närvarande och verksam genom Jesus.

I Markus evangelium möter vi Jesus som helare. Ständigt botar och befriar han människor på ett mirakulöst sätt. De som är besatta av andar befrias. Bilden av Jesus som en undergörare kan vara svår att förlika sig med för oss moderna människor, den skaver mot vår vetenskapliga världsbild, men hos Markus är dessa händelser avgörande tecken på vem Jesus är. Jesu svar till Johannes döparen kan ses som en sammanfattning av denna självbild. När Johannes frågar om Jesus är den de väntat på svarar han: ”Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Salig den som inte kommer på fall för min skull.”

Ett annat tema som går genom Markusevangeliet som en röd tråd är Jesu försök att undandra sig alltför mycket uppmärksamhet, vilket bara tycks leda till att än fler människor söker sig till honom. Det har ibland beskrivits som den ”messianska hemligheten”: Jesus förbjuder dem han hjälper att berätta för andra, han förbjuder lärjungarna att tala om att han är messias, han undervisar människorna i liknelser som inte alltid är så lätta att tolka, och som ibland till och med ter sig obegripliga innan de har uttolkats, han drar sig undan när det blir för mycket uppmärksamhet omkring honom. Ja, hela evangeliet slutar på det märkligaste vis med kvinnorna som lämnar den tomma graven, ”och de sade ingenting till någon för de var rädda”.

Att göra underverk kan ju tyckas vara oförenligt med önskan att hålla en låg profil. Ändå får vi anta att det finns något slags logik i Jesu agerande. Det finns en koppling mellan Jesu under och kravet på tystnad. De onda andar som Jesus driver ut känner igen honom som den han är, långt bättre än människorna som kommer för att höra på honom: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” ropar till exempel den vildsinta, orena ande som plågade en man. Därför beordras de att vara tysta.

Men det verkar också som om Jesus vill förbli en obegriplig gåta för alla som tror sig sitta inne med sanningen. Han vill varken låta sig begränsas eller definieras av de uppfattningar om vad som är rätt, sant och möjligt som gör sig gällande i världen. 

Jesu under kan ses både som konkreta och symboliska händelser. Jesus hjälper verkligen den nödställda människa som lider, men dessa under pekar också på att Jesus kan öppna våra ögon så att vi ser Guds närvaro i våra liv, och så att vi kan höra Guds ord fastän vi förut var döva för Guds tilltal. När Jesus uppväcker synagogföreståndaren Jairos döda dotter så är det verkligen det han gör, men han visar också på hur Gud kan väcka oss till nytt liv när vi slutar tro och ger upp hoppet. Också vår bortvändhet från Gud, vår oförmåga att se Guds närvaro i våra liv, är ett slags andlig skada, en blindhet eller dövhet orsakad av att vi lever under de onda andemakternas inflytande. I båda fallen handlar det om den kosmiska kampen mellan livets och dödens krafter. Även när lärjungarna inte förmår se eller acceptera vem Jesus är beror det på att onda makter fördunklar deras blick. Så kan vi tolka Markus. När de verkligen ser, tror och bekänner honom så är det ett under, lika mycket som när Jesus uppväcker döda.

Precis innan Jesus går upp på förklaringsberget får vi höra om en blind man som botas strax utanför Betsaida, byn som Jesus senare kommer att anklaga för att inte vilja tro, trots de under som de fått se. När mannen blivit botad säger Jesus till honom: Gå inte tillbaka till byn! Återvänd direkt hem! På samma sätt när han botar en döv man som knappt kan tala. Han tar honom till en avskild plats. Han rör vid mannens ögon och säger: ”Effata. Öppna dig.” När hans ögon öppnats och hans tunga lösts så förbjuder Jesus honom och dem som fört honom dit att berätta något. Men, som Markus skriver: ”ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”

Exemplen är många, men varför säger Jesus åt dem han hjälper att inte berätta? Vilket är motivet till det? Kanske måste det vara så för att människor ska komma till tro. Kanske skapar hemligheten en öppning för tron. Något händer med människor i mötet med Jesus – men för att de ska förstå vad som händer, vem Jesus är, måste de se bortom sina förutfattade meningar. När den blinde blivit botad utanför Betsaida drar sig Jesus undan med lärjungarna till byarna kring Caesarea Filippi och på vägen frågar han dem vem folk säger att han är. De svarar: ”Johannes döparen, men somliga säger Elia, andra att du är någon av profeterna.” Jesus frågar då: ”Vem säger ni att jag är?” Petrus svarar: ”Du är Messias!”

Detta är en avgörande händelse i evangeliet, när Petrus bekänner sin tro på Jesus som Guds Messias. Man kan tycka att Jesus borde visa sin uppskattning över att Petrus har förstått vem han är, och det gör han kanske, men han säger också åt dem att inte tala med någon om det. Ännu en gång manar han till tystnad. Sedan ger han dem den första förutsägelsen om sin egen död. Han förklarar för dem att han kommer att få ”lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han kommer att bli dödad och uppstå på den tredje dagen.

Jesu ord får Petrus att dra honom åt sidan och förebrå honom, men Jesus svarar: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds utan människor.”  Tankarna går till hur Jesus frestas av Satan i öknen. Där avvisar Jesus Satan när denne föreslår att Jesus skall utnyttja sin ställning som Guds son i stället för att lyda Guds bud. På samma sätt blir Petrus ord som en frestelse från Satan som Jesus måste avvisa.

I Matteus och Lukas får vi höra vad Jesus svarar Satan i öknen. Han hänvisar till femte Mosebok där det står skrivet: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”, ”Du skall inte sätta din Gud på prov”, och ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Också här ställs Jesus inför möjligheten att en annan väg skulle vara möjlig för honom, än lidandets. Petrus och de andra lärjungarna vill inte se honom lida – varför skulle han då välja den vägen? Men Jesus vet att det inte finns något sätt att undfly den väg som han måste gå.

Därför undervisar Jesus både lärjungarna och folket om vad det innebär att följa honom, att den som vill gå i hans fotspår måste ”förneka sig själv och ta sitt kors och följa” honom. Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för evangeliets skull skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Frågar han. Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?

Det är efter det Jesus beger sig upp på förklaringsberget för att be tillsammans med tre av sina lärjungar. Det är där han förvandlas inför deras ögon. Mose och Elia står vid hans sida och samtalar med honom och de ser ett stort moln sänka sig över dem och en röst som säger: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom”. Här spricker gudsbortvändhetens dimråder fullständigt upp och den gudomliga kärlekens ljus strålar över dem, omsluter Jesus och genomlyser honom.

Här på berget bryter Jesu gudom fram och lärjungarna ser vem han är. Händelsen har en tydlig koppling till Jesu dop. I båda fall pekar Gud ut honom sin Son, och anden stiger ner över honom, vid dopet i en duvas skepnad och här i formen av ett moln. Kopplingen till Elia och Mose finns också med i båda fallen: Om Johannes döparen är den Elias som återkommit för att bereda väg för Messias, så är Jesus själv en ny Moses som kommit för att föra människorna ut ur fångenskap och leda dem in i Guds rike. Mose och Elia representerar och sammanfattar den profetiska tradition som vittnar om Jesus och hans ankomst utgör en fullbordan av allt det som profeterna har förkunnat.

Därför är det också rimligt att dra en parallell mellan Jesus på förklaringsberget och Mose på Sinai berg. Det som sker på berget pekar på att Gud i Jesus upprättat ett nytt förbund, ett förbund som inte upphäver det gamla men, som i överensstämmelse med profeternas löften, fullbordar det. Detta nya förbund innebär en total förvandling, en hjärtats omvändelse eller omskärelse.

Därför ska Gud också uppenbara sig för sitt folk. De ska känna hans närvaro och vara vissa om att han är med dem. Han ska bo mitt ibland dem och de ska se honom. De ska inte behöva fråga ”Var är Gud?” såsom deras fäder gjorde i öknen. Att Jesus uppenbarar sig för lärjungarna på berget är ett bevis på detta. Det är en bekräftelse på det nya förhållande mellan Gud och Guds folk som skapas genom Jesus. Men när de går ner från berget säger Jesus åter till dem att han skall lida, förkastas och dö och han förmanar dem att inget säga om vad de har sett.

Medan Jesus och de tre lärjungarna varit på förklaringsberget har de andra alltså hamnat i bekymmer. Detta är vad evangelietexten idag handlar om. En olycklig far har kommit för att be om hjälp, han hoppas att hans son, som drabbats av en stum ande, ska kunna bli botad från sitt onda, men lärjungarna har inte lyckats hjälpa pojken. Det är till denna scen Jesus återvänder med sina följeslagare.

Jesus gick upp på berget för att be. Det är i samband med denna egentligen vardagliga händelse som Jesu förvandling sker. Det är i bönen, när Jesus sträcker sig mot Fadern och öppnar sitt hjärta för honom, som Fadern sträcker sig mot Sonen och omsluter honom med hela den gudomliga härlighetens strålglans. Det är i detta bönens möte, i samhörigheten och gemenskapen mellan Fader och Son, som förvandlingen sker.

Jesus stiger också ner från berget för att be – be för dem som lider och har det svårt. Be för att nedkalla Guds hjälp. Det är i bönens djupa relation till Gud som Gud uppenbarar sig och den ”världsliga” gudsbortvändhetens illusioner skingras som dunster, det är i den som vår tillit och överlåtelse kan komma till uttryck, vår längtan, vår vanmakt och vårt hopp. Det är där förvandlingens möjlighet visar sig. Kanske finner vi här ledtråden till hur vi ska tolka det lite kryptiska svar som Jesus ger sina lärjungar när de frågar varför inte de kunde bota pojken som var besatt av en stum ande. ”Den sortens ande kan bara drivas ut med bön.”

Det är väl troligt att ingen av de som samlats för att hjälpa den stackars pojken trodde att det skulle vara möjligt utan Guds hjälp. Allihop var säkert eniga om att bön var en nödvändig förutsättning för att kunna driva ut anden. Men här stod de inför ett fall där inga böner tycktes fungera. Det var genom att lära känna andens namn som  en andeutdrivare kunde ta kontrollen över den och tvinga den att överge sitt offer, men om anden vägrade att tala så var det omöjligt att få någon makt över den.

När Jesus kommer ner från berget hamnar han mitt i den folkskara som samlats runt pojken. Där finns lärjungarna som inte lyckats befria pojken. Där finns pojkens far som fört honom till lärjungarna för att få hjälp. Där finns de skriftlärde som vill diskutera och ifrågasätta lärjungarna. Lärjungarna står handfallna och verkar hjälplösa. Kanske känner de sig så pressade av hela situationen att de varken vet ut eller in – särskilt som de inte har Jesus där att hjälpa dem.

När Jesus kommer börjar han genast tala med barnets far. Hans fokus ligger på den som kommer för att få hjälp, den som lider. När han fått höra vad saken gäller utbrister han först: ”Detta släkte som inte vill tro. Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?” Sedan ber han att barnet ska föras till honom.

När pojken bärs fram till Jesus börjar anden genast att rycka och slita i pojken. Den känner Jesu makt och kämpar för att inte förlora greppet om sitt offer. Jesus frågar hur länge pojken har varit drabbad av detta och fadern svarar att han haft det så sedan han var liten. Och han ber: ”Men förbarma dig över oss och hjälp oss om du kan?”

”Om jag kan?” svarar Jesus. ”Allt är möjligt för den som tror.” Då ropar pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro.”

Jag tror. Hjälp min otro. Om vi skulle välja ut några ord som särskilt drabbar oss i dagens evangelium är det förmodligen dessa. De talar till oss. Tvåtusen år skiljer oss från den förtvivlade fadern som ser sin pojke lida, men kärleken, hjälplösheten, hoppet att få hjälp, den djupa mänskliga nöden som sträcker sig efter en räddande hand, upphäver avståndet. Vi känner igen oss. Vi förstår hans smärta och längtan.

Hans tvivel handlar inte om någon ovilja att tro, den rymmer ingen stolt förhävelse eller självtillräcklighet, tvärtom. Den rymmer bara förkrosselse. Den otro som fadern har kommer från hans misströstan. Han känner sig vara bortom räddning, som en drunknande, som om hoppet om hjälp är utom räckhåll. Men ur denna allra djupaste nöd sträcker han sig ändå mot hoppet, och får hjälp.

”Detta släkte som inte vill tro”, säger Jesus om de andra, de som samlats runt pojken men inte förmår hjälpa. På vilket sätt brister de? Kanske brister de däri att de oroar sig mer för hur de själva ska framstå, än för hur det ska gå pojken. Kanske brister de i det att de inte, som fadern, ropar till Gud i förkrossad sorg över det lidande de ser. De är lite för bekväma, lite för säkra på att själva kunna slippa undan lidande. Kanske brister de helt enkelt i medlidande och kärlek.

Fadern som ber om hjälp för sin otro står närmare Gud än de andra. Liksom Jesus på berget överlämnar sig helt och fullt åt sin Fader, så överlämnar sig pojkens far åt Gud och får hjälp. Bönen som gör det omöjliga möjligt är den bön som kommer ur vår allra djupaste längtan efter Gud, den bön som bryter fram i vår djupaste nöd och övergivenhet och i vår starkaste längtan och kärlek.

Jesus talar till anden: Du stumma och döva ande, jag befaller dig, far ut ur pojken och kom aldrig mer igen. Anden lämnar pojken med ett skrik och pojken ligger där livlös, som om han vore död, men Jesus tar honom i handen och reser honom upp på fötter.

Smaka på de orden. Jesus tar pojken i handen och reser honom upp. På samma sätt gjorde han med den tolvåriga flicka som var dotter till synagogföreståndaren Jairos som vi nämnde tidigare. Han tog henne i handen och sade till henne: ”Talita koum”, lilla flicka, jag säger dig stig upp”. Och flickan som var död reser sig upp och lever. Gång på gång visar Jesus att barnen står honom närmast. De som är mest behövande, mest beroende av andra, är dem som han räcker ut sina händer till. Han tar dem i famnen och välsignar dem. När lärjungarna vill visa bort dem förebrår han dem: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Han ställer barnet framför dem och säger: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Han tar dem i handen och reser dem upp. Lilla flicka, res dig upp, lev.

Kanske kommer vi aldrig närmare hemligheten med Jesu hemlighet, den messianska hemligheten, än här, i Jesu förhållande till barnen. Den som lever i radikal solidaritet med de allra minsta blir som en gåta för alla som är förblindade av jakten på status, makt och kontroll, materiell trygghet och självtillräcklighet. Jesus vägrar att göra sig begriplig för dem. Han vägrar reduceras till något som de kan förstå. Han låter sig inte inordnas i deras tänkande. Han är alltid något annat, något hemligt, ett mysterium. De kommer aldrig förstå den Gud som gör sig maktlös och dör på ett kors. Inte med mindre än att de lär av barnen, av de minsta, de behövande.

Jag tror att en orsak till att Markus hela tiden lyfter fram den messianska hemligheten är att han vill lyfta fram att Jesus förblev en gåta för lärjungarna ända fram till dess att han uppstod från de döda. Det var i och genom Jesu död som gåtan fick ett svar, när de själva blev som barnen, maktlösa, behövande och hjälplösa. Innan de nådde den punkten kunde de inte fullt ut förstå. Så slutar dagens evangelium med att Jesus drar sig undan med lärjungarna och ännu en gång berättar för dem om sin förestående död och uppståndelse. Men de förstår inte vad han menar och vågar inte fråga.

Orsaken till att evangelierna ständigt framhåller lärjungarnas oförmåga att förstå är kanske för att påminna oss som följer Jesus att vi i honom ställs inför den gåta, den gudomliga hemlighet, som vi aldrig kan förstå utan att se vår egen sårbarhet, utan att i grunden ompröva vår egen världsbild, vem vi själva är, vem Gud är. Orsaken är kanske också att vi ska påminnas om att detta evangelium i alla tider kommer att möta motstånd, det kommer alltid att låta främmande och okänt i en värld präglad av våld och makt. I den världen är det vår uppgift att gå i hans fotspår – upp på förklaringsberget, men också ner i den mänskliga nöden.