Den gode herden

Första Petrusbrevet 5:1-4

Jag kan vittna om Kristi lidanden – jag ska få se den härlighet som kommer att uppenbaras

Den som fått se Kristi lidande, den som har sett hur Gud i sin kärlek och solidaritet stigit ner i världen för att bära alla nödställda, alla utplundrade, alla förtryckta, alla uppgivna, alla tvivlare, alla som tyngs av sin egen skuld, alla maktlösa – den människan kan inte stå likgiltig eller blind inför nöden som plågar andra. Kristus har fört henne till en plats där medmänsklighet, djup samhörighet, ja, medlidande i ordets sanna mening kan komma till uttryck – alltså inte den ”billiga” medömkan som inte får några konsekvenser för oss själva utan det ”kostsamma“ delande av sorg och smärta som innebär att vi måste bli engagerade, involverade i en annan människas situation, inte en medkänsla som kommer till uttryck i välgörenhet utan i en verklig gemenskap och kamp.

I våra liv finns det många situationer där vi kan känna igen detta mönster. När jag sörjer finns det inte mycket någon annan kan göra. Men någon kan sitta tyst vid min sida. Och det kan göra hela skillnaden. När jag kämpar med min egen vilsenhet och rädsla är det inte alltid möjligt för någon annan att visa mig vägen till trygghet och frid. Men om någon är villig att dela min sårbarhet kan det ge mig kraft att klara mig igenom min vargtimme och hålla ut tills gryningen kommer.

Det är lätt att se på andra människors liv, eller på den situation människor lever i i andra länder, och tänka att vi har svaren på hur de borde förändra den. Om de bara gjorde si eller så, då skulle det lösa sig. Då skulle krigen ta slut. Då skulle svälten inte behöva finnas. Då skulle människor inte tvingas leva under ovärdiga villkor.

Men i de flesta fall är problemet inte att andra människor är dummare än vad vi är. Problemet är snarare att människors inneboende vishet och medmänsklighet förtrycks och tystas ner av de våldets krafter som leder till dårskap och likgiltighet. Och de krafterna har sitt upphov i en värld som vi alla är delaktiga i att forma. Vi kan inte hjälpa andra så länge vi tror att vi kan komma till dem och, utifrån en privilegierad position, erbjuda dem lösningar på deras situation. Som om vi visste bättre. Det är möjligt först när vi kommer till dem som en broder eller syster, som en jämlike, med insikten att vi hör ihop, att vi delar bekymren, att vi och de båda är delaktiga i samma verklighet och lika fångade i de destruktiva, skadliga strukturer som skadar livet och begränsar våra liv, men att vi också tillsammans kan finna lösningar och därmed hjälpa varandra.

Att följa Kristi lidande leder oss till en insikt om detta. Jesus steg inte in i världen och fixade oss, han ställde inte allt till rätta med hjälp av sin gudomliga makt, som genom ett trollslag. Han visade på en annan väg, bortom maktens språk. Han kom in i världen och led med oss, dog för oss – i den allra djupaste, mest radikala solidaritet vi kan tänka oss. Han visade oss att det är i korsets maktlöshet och sårbarhet, där all Gudsövergivenhet och längtan ryms, som kärleken förvandlar livet och uppståndelsen blir möjlig. Han konfronterade våldets strukturer genom att gå den radikala kärlekens väg, och därför bröts dessa våldets strukturer sönder genom honom. Han vandrade rakt igenom de murar som håller oss fångna, och öppnade en väg för oss att nå friheten, att vandra in i Guds rike. Tillsammans med honom.

Jag ska få sen härlighet som ska komma. Så säger Petrus. Det innebär att hoppet som kan bära oss bor i oss. Vi kan som MLK säga att vi, mitt i kampen och ovissheten, har varit på berget och sett in i det förlovade landet I have been om the mountiian top. Jag vet inte när, jag vet inte hur, jag vet inte om jag får uppleva det i detta liv – men jag vet att kampen har en mening för där framför oss ligger frihtens land. Därför är kampen aldrig meningslös. Därför kan hoppet inte svika oss.

Att vara en god herde. Oberoende av i vilken roll, i vilket sammanhang vi är det, handlar om detta. Att dela smärtan och ha blicken riktad bortom det nuvarande, mot målet som ligger framför oss.

Petrus säger: Vaka över fåren, inte att tvång utan självmant, som Gud vill. Det är din kallelse – på samma sätt som det är förälders kallelse att äsla det barn som hon har blivit anförtrodd. Hon kan inte bli den människa hon är menad att vara om hon sviker det ansvaret. Hon älskar barnet, efter det yttersta av sin förmåga, eftersom barnet ger henne meningen med livet. Den dyrbaraste gåvan. Så kan vi följa Kristus, för det är så han har älskat oss.

Inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Ja att vara någon hängiven. Det r väl att lägga sina förhoppningar, sin goda vilja, sin kärlek hos en annan människa. Att söka det som är gott för henne, för hennes egen skull. Det finns en gemenskap i det som ingen som bara söker sitt eget kan förstå. Det är synd om de som bara söker sin egen vinning för de blir alltid ensamma.

Inte som herrar utan som föredömen. Vi får spegla Kristus för varandra och söka Kristus i varandra. Vi får på det viset leva först av allt som mottagare av Guds nåd – och därmed som förmedlare, utgivare av de vi fått. Vi får vara förankrade i en nåd som är större än oss själva, en kärlek som bär oss.

Så kan vi bli Herdar för varandra.

Då skall Kristus känna igen oss som sina, när han – som är allas vår herde, kommer.