Den gode herden

Jeremia 23:3-8 I Petrusbrevet 5:-4 Johannesevangeliet I0:22-30

I dagens evangelium finner vi Jesus i Jerusalem. Det är tempelinvigningsfest, den högtid som på hebreiska kallas chanukka, ljusfesten. Precis som vi, något tidigare i Johannesevangeliet, får följa Jesus upp till Jerusalem under påsken och lövhyddohögtiden, så får vi nu följa honom till en annan viktig pilgrimsfest.

Tempelinvigningsfestens budskap handlade om hur templet i Jerusalem befriats från de avgudabilder som utländska makthavare hade placerat där när de förbjöd judarna att praktisera sin egen religion. Genom mackabeernas uppror hade Israels folk vunnit frihet från sina förtryckare, och därmed kunde templet återställas och renas. Vi kan alltså se högtiden som ett firande av folkets befrielse och återupprättelse, uttryckt genom tempelkultens återupprättande.

Det som var helgat åt Gud hade skändats. Det gällde templet, som var Guds boning, det gällde Guds folk som också var helgat åt Gud. Det är inte svårt att här se paralleller till Jesu egen tid, till prästerna som kritiserades för att på olika sätt samarbeta med och dra nytta av den romerska ockupationen, och till Jesu agerande när han drev ut månglarna ur templet under påskhögtiden. Detta tycks vara en avgörande orsak till konflikten mellan Jesus och de religiösa ledarna.

Templet utgjorde centrum i folkets liv och identitet och markerade dess särställning inför Gud. Det finns en dimension i firandet av tempelinvigningsfesten som tydliggör detta. Festen firades i åtta dagar och enligt traditionen hänger det samman med ett underverk som inträffade när templet skulle återinvigas. Enligt traditionen skulle ljusen brinna i menoran i templet i åtta dagar innan templet kunde renas. Det fanns emellertid inte tillräckligt med olja i Jerusalem som var rituellt ren. Det krävdes att denna olja kom från obrutna kärl och hade tillverkats av personer som själva var rituellt rena, men alla oljekärl, utom ett, hade skadats under kriget och de som hade krigat hade själva varit i kontakt med döda kroppar och var därför inte heller rituellt rena. De skulle därför inte kunna producera ny olja förrän de blivit renade, och det tog minst sju dagar.

Vad skulle man göra? Det fanns bara olja för en enda dag. I blind tro på att det skulle erbjudas en lösning tändes menoran, och som ett mirakel räckte oljan inte bara en dag utan i åtta, ända tills det blivit möjligt att pressa ny olja.

Denna berättelse skapar ett större djup i vår förståelse av tempelinvigingsfesten. Ja, den handlar om folkets befrielse från förtryckare och om templets renande. Men den handlar också om behovet av att rena det egna livet, att återställa det inre tempel som är människans hjärta och själ. Och det handlar om att detta förutsätter en tro på att Gud kan göra det möjligt som ter sig omöjligt för oss, det handlar om att våga lita på Gud. Det är en sak att våga tro på att Gud kan besegra yttre fiender och driva ut dem ur landet och ur templet, men att våga tro att Gud också ska kunna återställa människans inre helgedom när den blivit skändad av övergrepp och våld, det kräver en större tro.

Denna tro är en förutsättning för att se och förstå vem Jesus är. Som jag ser det är detta budskapet i dagens evangelium. Bara genom tron på att Gud kan förvandla våra hjärtan och läka våra trasiga, sönderslagna själar kan vi se Jesus som den han är. Och bara den som längtar, hoppas och älskar kan göra det. Bara den som i sin maktlöshet blir som en spegel för Guds ljus att stråla in i kan uppfyllas av Guds ljus. I den kristna traditionen är den åttonde dagen ett tecken för detta. Det är Herrens dag, den dag som står för Gudsrikets ankomst, för livets pånyttfödelse, då det gamla ska förgå och en ny skapelse födas. Det är dagen för herrens återkomst, den dag som allt vårt hopp och all vår tro riktar sig mot. Den stora befrielsens dag.    

I Johannesevangeliet berättas om en blindfödd man som botas av Jesus och blir seende. Det är denna händelse som leder fram till det som sker i templet under tempelinvigningsfesten. När de skriftlärde förhör sig om vem som botat honom, och han vittnar om Jesus, blir de arga och driver bort honom. Men den blindfödde som blivit botad bekänner sin tro på Jesus. Och Jesus säger: Till en dom har jag kommit till världen, för att de som inte ser skall se, och de som ser skall bli blinda. När fariseerna får höra honom säga det frågar de: Är kanske vi också blinda? Och Jesus svarar: Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.

Detta är viktiga ord. Den som likt den blindfödde lever i mörker och utanförskap, i hjälplöshet och utsatthet, ska bli seende, ska se in i Guds verklighet, medan den som inte känner mörkret och utanförskapet, den som aldrig varit i kontakt med sin maktlöshet och utsatthet, ska upptäcka att det hon tog för seende i själva verket är blindhet. Det hon tog för verklighet är en illusion. Den bild av världen hon skapat visar sig vara ett sken.

Domen som Jesus talar om, att vi upptäcker att det vi tog för seende egentligen är blindhet, kan ingen av oss köpa sig fri från. I den utsträckning vi bygger vår egen självbild på föreställningen att vi är berättigade en privilegierad särställning så drabbas vi av den domen. Bristen på medkänsla gör oss blinda. Vi tror oss vara i kontroll, att vi kan vara vår egen lyckas smed, en sådan som kan äga hela världen, därför att vi aldrig blivit varse, eller därför att vi lyckats förtränga, vår egen begränsning och dödlighet. Vi intalar oss att vi är felfria och bortom klander när vi ser att andra avundas oss och ser oss som förebilder – men inser när lyckan vänder att det aldrig var på riktigt. Vi tror oss vara älskade av Gud, men ser inte att den Gud vi gjort åt oss själva inte är något annat än en projektion, en avbild av våra egon, en avgudabild. Just en sådan bild som det inre templet behöver befrias från för att det ska kunna renas och helgas åt den verklige, sanne Guden.

Det är svårt att undkomma denna självförhävelse. Den har sin källa i vår egen brustenhet och rädsla, i vår osäkerhet. Den bygger på ett kompensatoriskt tänkande. På viljan att hävda sig. Att förhärliga sig själv för att dölja den inneboende tendens till självhat och självförakt som vi alla i större eller mindre utsträckning brottas med, ja, den är inte så mycket ett personlighetsdrag som ett kollektivt, kulturellt tillstånd. Vi lever i att samhälle präglat av förträngd skuld. Vi skyller våra egna tillkortakommanden på andra. Vi tvingar oss på varandra av rädsla för att inte bli älskade. Vi försöker kontrollera och styra andra av rädsla för att bli svikna och övergivna. Ju mindre vi känner oss desto mer grandiosa målar vi upp bilden av vem vi är. Ja, vi bär alla inom oss en despot med en mognadsnivå som ett ettårigt barn som ständigt lever i skräck för att bli övergivet.

Det är förstås inte hela sanningen. Men det är en del av sanningen. Och det viktiga är kanske att Jesus inte riktar sin kritik mot oss för att vi är sådana. Nej, domen ska leda till befrielse för alla. De blinda ska bli seende. De seende ska upptäcka att de är blinda. För båda innebär det en befrielse.

Det mest smärtsamma är kanske att behöva erkänna att det finns situationer då vi intalar oss att vi är seende, fastän vi vet att vi är blinda, vi vägrar erkänna vår blindhet, fastän vi blivit överbevisade om den. Av ren envishet väljer vi att hålla fast vid våra livslögner. Vi klamrar oss fast vid våra vanföreställningar som vid en räddningsplanka. Vi blir som missbrukare som vägrar erkänna sitt missbruk, fastän de vet att det leder till att de fastnar ännu djupare i missbruk. Då lever vi i det verkliga helvetet. Och vi orsakar både oss själva och andra skada. Detta är ett av de många sätt vi kan förlora vår förankring i verkligheten, bli främmande i världen, genom att vi förlorar oss själva, vår förankring i ett moraliskt agentskap.

Jag tror att det är viktigt att tala om att vi människor kan drabbas av moralisk skada. Det är ett begrepp jag mött i samband med att jag arbetat med före detta soldater. De lever med fysiska och psykiska trauman som de behöver ha hjälp att bearbeta. Men de lever också med moraliska trauman som de behöver bearbeta. De har stått i extremt svåra situationer där de fått se oerhört lidande och inte alltid kunnat agera på det sätt som svarar mot deras moraliska instinkter. I en text från svenska soldathemsförbundet beskrivs moralisk skada på följande vis:

Moralisk skada utgör en specifik typ av trauma, som till skillnad från rädsla, karaktäriseras av skam, existentiell kris och tillitsförlust, som riskerar att uppstå till följd av att individen anser sig ha begått, misslyckats att förhindra eller bevittnat handlingar som överträder djupt hållna värderingar.

På liknande sätt har begreppet använts i studier av vårdpersonal som ställts inför svåra situationer i samband med COVID-pandemin. Givetvis finns det många andra yrkesgrupper som i sin yrkesutövning ställs inför liknande situationer där de kan drabbas av trauman och moralisk skada. Men det är förstås inte så att det är begränsat till yrkesgrupper och yrkessituationer. Människor kan på olika sätt drabbas av upplevelser som leder till moralisk skada.

Varje människa som utsätts för våld, övergrepp, kränkande behandling, manipulation, missbruk, psykisk ohälsa och självskadebeteenden riskerar att drabbas av moralisk skada. Kanske är det till och med så att samhället, som det ser ut, i någon mån ger upphov till moralisk skada hos många av oss – även om det inte alltid innebär att vi är så påverkade av det att det hindrar oss från att leva fungerande liv.

Det är intressant – även om det kanske inte går att dra så stora växlar på det – att tempelinvigningsfesten också har en koppling till detta motiv. Den rituellt rena oljan kan inte pressas eftersom människorna är orena av kriget. De händer som har brukat vapen mot sina fiender måste renas innan de kan pressa den rituellt rena oljan. Templet kan inte återinvigas förrän den moraliska skadan är åtgärdad.

Det är mot denna bakgrund Jesus talar om sig själv som den gode herden. I bibeln återkommer herden som en bild för Gud, som leder sitt folk till vall på gröna ängar, och låter oss vila vid lugna vatten. I herdepsalmen, pilgrimspsalmen framför alla andra, målas bilden av en Gud som skänker sitt folk trygghet, fred och välsignelse, som en herde leder sin hjord till betet. Det är en Gud som dukar ett bord för oss i våra fienders åsyn. Inte ens i den mörkaste dal behöver vi frukta något ont, för Gud leder oss. Hans käpp och stav gör oss trygga.

Nu talar Jesus om sig själv med samma bild. Han är den gode herden, den som ger sitt liv för fåren.  Fåren känner hans röst, de känner honom liksom han dem, liksom fadern känner sonen och sonen känner fadern. De är förbundna genom en gemenskap som kan beskrivas som kärlek. Hans röst väcker en glädjens igenkänning, så som rösten av en förälder får ett barn att känna sig tryggt och säkert. Han är grinden, och den som går genom honom skall bli räddad.

Vi tänker oss nog gärna att fåren vandrar runt i en trygg inhägnad hage, men så är det ju inte. Herden vallar sin hjord mitt ute i det vilda där vilda djur kan hota och där tjuvar kan lura i buskarna. Det är först framåt kvällen som herde vallar fåren hem till fållan, som på Jesu tid ofta bestod av en cirkelformad stenmur med en öppning. Någon fysisk grind fanns det sällan, utan herden placerade sig själv i öppningen för att skydda fåren. Med sin egen kropp utgjorde han grind för fåren.

I konflikten med de som upprörs av honom, som kallar honom hädare och vill stena honom, blir detta den bild Jesus använder mot dem. Ni är inte mina får. Ni känner inte min röst. Ni ser inte och kan inte förstå. De som är mina får skall jag ge evigt liv. De skall aldrig ryckas ur min hand. Men ni lyssnar inte.

Jag tror inte att vi här skall tolka Jesu ord som en slutgiltig dom över de som ifrågasätter honom. Guds nåd är gränslös och öppnar ständigt nya vägar, skapar möjligheter bortom allt vad vi kan föreställa oss. Det är därför missriktat att tro att Jesus vill säga till dessa sina meningsmotståndare att de är fördömda, evigt utestängda från Guds nåd. Ingen människa är utestängd från Guds nåd.

Däremot tror jag att vi måste ta hans ord på största allvar utifrån vad de faktiskt kan säga. Jesus konfronteras med intoleransens och självrättfärdighetens språk, det språk som så ofta har lett till korset och kättarbålet, förföljelsens språk som alltid rymmer våldets frön. Bilden av den gode herden rymmer på många vis en radikal motbild mot detta, särskilt så som Jesus använder den. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Han delar den utsattes och förföljdes villkor. Han stiger själv upp på korset. Han går själv upp på kättarbålet. Herden är en god bild för detta. Herden som tillbringar sitt liv med de kringströvande fåren har ingen status i samhället, han är lite av en vagabond, en av de lägsta – och ändå kan han stå som en bild för den Gud som värnar sin hjord. Han skyddar sin flock med sin egen kropp från de faror som hotar den. Det är den radikala motsatsen till den hållning som bygger på att framhäva sig själv och kontrollera andra.

Den Gode herden, det är Jesus, han är grinden till fållan. Men när Jesus talar med sina motståndare i templet under tempelinvigningsfesten så måste denna bild också relateras till en annan. Jesus är det nya templet. Redan i Johannesevangeliets inledning får vi höra att ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” Det grekiska ord som här översätts med ”bo” hör samman med ordet för tabernakel eller tält. Han tältade bland oss, kan det också översättas som. Genom Jesus bor Gud mitt ibland oss, han är Guds tabernakel, Guds tempel. När Jesus tidigare under påskhögtiden driver ut månglarna ur templet, och på så vis renar det från det som enligt honom vanhelgar det, berättar Johannesevangeliet att han säger: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Johannes framhåller att det ”tempel han talade om var hans kropp”, och att lärjungarna förstod detta när  han sedan uppstod.

Om den kristna kyrkan bara hade kunnat leva i trohet mot den gode herden, då hade vi kunnat slippa så mycket elände och lidande. Men tyvärr har kyrkan misslyckats med det, gång på gång. Våld och intolerans har fått ta makten över trons språk. Kyrkan har blivit ett verktyg för makt och förtryck, hon har blivit som en som tror sig vara seende och som vägrar erkänna att hon är förblindad. Det är djupt mänskligt och djupt tragiskt. Den kristna kulturen har demoniserat dem som har betraktats som avvikande, oliktänkande och hädare – och därmed åsamkat sig själv moralisk skada.

När vi utmålar den andre, muslimen, juden, ateisten, katoliken eller kommunisten, den fattiga, den homosexuella eller den psykiskt sjuka, som det godas motpol då gör vi den andre till en projektionsyta för det vi fruktar i oss själva. Och så länge vi tillåter oss själva att se på varandra i sådana polariserande kategorier så legitimeras misstro, diskriminering, förtryck och våld. Så blir det goda vi säger oss tro på en förklädnad bakom vilken vi döljer vår egen gudsbortvändhet. Vi tror att vi är seende, men vi är blinda.

Jesus bjuder oss en annan väg. Det är den väg där vi får följa honom som ger sitt liv för fåren, den gode herden. Och där vi själva får följa honom genom att leva för varandra i tolerans, öppenhet och självutgivande kärlek. I en omsorg som ser bortom de egna behoven till det som bekräftar vår samhörighet med varandra och med Gud. Vi är alla kallade att vara herdar, att ha vägleda varandra och ha omsorg om varandra. Vi får får följa Petrus uppmaning:

Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.

Berättelsen om Jesu uppgörelse med sina motståndare i Jerusalem vid tempelinvigningsfesten leder vidare till berättelsen om hur han uppväcker Lasaros från de döda, och på samma sätt leder vägen för oss, som följer den gode herden, bortom de arenor där konflikter och fiendskap hindrar oss från att mötas i en djupare förståelse av varandra och Gud, där bara missförstånd och hat tycks vara möjligt, till de livssammanhang där våra ögon öppnas för Guds kärlek, där nya möjligheter skapas och de döda stiger ut ur sina gravar.

Vi är alla stenar i Guds tempelbyggnad, förenade med Kristus. Kristus är Guds tempel och hos honom hör vi hemma. Därför kan vi göra herdepsalmens ord till våra: Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.