Medmänniskan – Diakonins dag
Jeremia 38:7-13 Romarbrevet 12:16-21 Matteusevangeliet 7:12
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
I dagens evangelium säger Jesus att den gyllene regeln utgör summan av hela lagen, den är ett koncentrat av bibelns etiska undervisning – men den är också allmängiltig. I varje religion finns samma princip formulerad i mer eller mindre snarlika ordalag. I vår tid har detta gjorts till grund för många olika försök att föra samman människor av olika religioner och kulturer i en gemensam strävan att söka en djupare medkänsla och ömsesidighet. Det finns till och med en global Golden rule day, den 5 april, som skapades av United Religions Initiative, en organisation för religionsdialog som uppstod genom ett initiativ från FN.
Det är viktigt att påminna sig om den gyllene regeln – inte minst när vi befinner oss mitt i en valrörelse och måste fundera kring vilket samhälle vi vill bygga tillsammans, vilka värden vi vill ska göra sig gällande. Då kan det vara nyttigt att fundera på vad den gyllene regeln har att säga oss. Det är särskilt passande idag på diakonins dag, då temat för vår Gudstjänst är medmänniskan.
Den gyllene regeln är inte svår att förstå, men den kan vara desto mer utmanande att leva efter. Det ställer krav på både besinning och självinsikt. Men det är väl bara så, genom att vi som individer och samhälle strävar mot en högre moralisk och andlig mognad, som vi kan göra världen bättre för varandra.
Den gyllene regeln utgår från vårt ömsesidiga beroende av varandra och lyfter fram medkänslan som den grundläggande princip som bör styra våra liv. Det borde vara en självklarhet – men alldeles för ofta är det inte det. Det är egentligen en av de stora gåtorna i tillvaron. Hur kan det komma sig att vi så ofta handlar på tvärs med denna enkla regel?
Den kända religionsvetaren Karen Armstrong är en av medskaparna till initiativet Charter of compassion, ett manifest för medkänsla, som utgår från den gyllene regeln. I manifestet sägs det att medkänslan är den princip som utgör hjärtat i alla religiösa, etiska och andliga traditioner.
Medkänslan driver oss att sträva efter att lindra lidandet hos våra medvarelser, att inte sätta oss själva i centrum utan behandla alla, utan undantag, med rättvisa och respekt. Både i det enskilda livet och det gemensamma samhällslivet är det viktigt att avstå från allt som kan leda till att vi utarmar, exploaterar eller missbrukar varandra. Att orsaka någon skada innebär att vi förnekar vår gemensamma mänsklighet.
Manifestet betonar att vi måste våga erkänna att vi ofta misslyckas med att leva i medkänsla, och många gånger legitimerar vår bristande empati i religionens eller moralens namn. För att undvika den sortens missbruk måste vi ständigt sträva efter att betona medkänslan som moralens och religionens centrum, och återvända till principen att varje tolkning av skriften som leder till våld är ogiltig. Vi behöver odla vår förmåga att känna förståelse för varandra och slå vakt om respekten mellan olika religiösa traditioner.
På så vis menar manifestet att medkänsla kan bli en drivkraft för att övervinna polarisering och konflikt i världen. Vi lever i samma värld och står inför gemensamma utmaningar. Det är när vi bejakar vår samhörighet, det som förenar, som vi kan bygga mänskliga relationer och realisera vår mänsklighet. Det är vägen till ett hållbart samhälle präglat av rättvisa, fred och samförstånd.
Det ligger en viktig sanning i detta sätt att tala om medkänsla som religionens hjärta. Det innebär också att vi måste inse att den gyllene regeln alltid är en utmaning. Den kan hjälpa oss se att vi ofta har olika måttstockar när det handlar om oss själva och när det gäller andra. Vi ser flisan i vår broders öga, men inte bjälken i vårt eget. Vi har lättare att se orättvisorna som vi själva drabbas av än de som drabbar andra. Medan andras fördelar provocerar oss så tycker vi gärna, medvetet eller omedvetet, att vi själva borde ha rätt till lite mer. Medan vi är oskyldiga offer för omständigheter vi inte kan rå över så tycker vi att andra har sig själva att skylla. Egenintresset befinner sig ständigt i konflikt med empatin inom oss, och utgången av den konflikten styr hur vi förhåller oss till varandra.
Den gyllene regeln kan hjälpa oss att upptäcka detta. Men vi kan inte använda regeln enbart som en negativ princip som sätter en gräns för vad vi inte bör göra. Även om den gyllene regeln också kan fungera så. Den fungerar också som en positiv princip som visar oss vad vi bör göra. Den säger oss att omsorgen om den andra, för medmänniskan, är vårt ansvar, som vi inte kan dra oss undan, utan att själva förlora vår mänsklighet. Du ska inte bara undvika att missuna eller utnyttja din medmänniska – du ska gripa in när du ser henne bli utnyttjad eller förnekad.
Det är din skyldighet att engagera dig, att agera, att inte tiga still. Och det är en skyldighet som övertrumfar egenintresset. Du är inte satt på jorden för att enbart se till dina egna behov – du har kommit hit för att bidra till det som är större än dig själv. Det är, som Jesus uttrycker det, genom att förlora sitt liv som vi vinner det.
I dagens bibeltexter får vi olika exempel på detta. I den gammaltestamentliga läsningen hör vi om Jeremia som genom sina rop om bättring och botgöring och inte minst genom sina varningar om straff och ödeläggelse gjort sig till föremål för de mäktigas vrede och kastats i en brunn. Han påminner om det lidande som följer av att våga säga obekväma sanningar. Han visar oss det profetiska uppdrag som också är vårt.
Men vi får också möta hovmannen Eved-Melek som, trots att det måste ha varit förknippat med personliga risker för honom själv, griper in och vädjar till kungen om att få rädda Jeremia ur hans utsatthet. Eved-Melek, som själv var en Nubier, en främling, var den som visade barmhärtighet när alla andra vände Jeremia ryggen. Han såg en annan människas utsatthet och handlade utifrån det.
I dagens epistel från Romarbrevet undervisar Paulus om hur ett liv som följer den gyllene regeln kan ta sig konkreta uttryck i den kristna församlingen: Behandla alla lika. Ringakta ingen. Var inte självklok utan lyssna på varandra. Se till det som är rätt och riktigt för alla människor. Håll fred med alla så långt det går. Sök inte hämnd utan visa omsorg också om din fiende, föd honom när han hungrar, ge honom att dricka när han är törstig. Löna inte ont med ont, för då låter du det onda få makt över dig. Övervinn det onda genom att göra det som är gott.
Det har alltid varit kyrkans kallelse att levandegöra denna hållning. Kyrkan har vuxit genom ord och handling, dess budskap har nått ut genom vittnesbörd och tjänst, evangeliet har förkunnats genom att inte bara tala om hopp utan också skapa hopp. Det är en uppgift som även är vår: Att vara Jesu lärjunge är att vara kallad till medkänsla, att arbeta för en värld där flyktingar kan finna en fristad, där barnens behov tas tillvara, där den sjuke får omsorg, där den som lever med missbruk inte föraktas, där den hemlösa eller arbetslösa inte behandlas som en börda, där ingen lämnas åt sitt öde, där ojämlikhet och orättvisor motverkas, där medmänniskan alltid skattas högre än den egna plånboken.
Jesus är den som mer än någon annan visar hur vi kan leva förankrade i medkänslans livshållning. I sin självutgivande kärlek ger han oss en förebild som det är omöjligt att efterlikna. Men när vi, så gott vi kan, försöker vandra i hans spår finner vi att det leder till ett liv som är oändligt rikt och fyllt av mening. Med alla våra brister och svagheter kan vi bli brukade som nådens verktyg. Vi blir tagna i anspråk.
Jesus kallar oss att följa honom – och därför kan vi vara frimodiga. Vi får göra det vi förmår och lita på att Gud gör resten. Medkänslans livshållning visar på ett sätt att vara där vi inte är slavar under maktlöshet, missmod och förtvivlan. Livet är inte hopplöst och meningslöst. Nej, det är fyllt av hopp och mening. Också under de svåraste omständigheter är det möjligt för oss att bejaka det.
För det är inte av egen kraft som vi åstadkommer mening i tillvaron, det är inte genom vår förtjänst som hoppet lever. Det är i Gud som livets mening har sin källa, det är genom Kristus som hoppet flödar in i skapelsen. Och Gud ger oss möjligheten att säga ja till livet, till samhörigheten med varandra och vårt gemensamma ansvar för varandra. Det är så Gud tar oss i anspråk och brukar oss för livets skull. Varje dag får vi möjligheten att välja. Varje dag är en valdag.