Epifania – Guds härlighet i Kristus
Första kungaboken 10:1-7 Efesierbrevet 2:17-19 Matteusevangeliet 2:1-12 (alternativ text Lukasevangeliet 11:29-32)
Varje morgon under jultiden avslutar vi vår pilgrimsbön i Lunds domkyrkas krypta med att resa oss från vår böneplats och samlas runt Jesusbarnet i krubban. Vi ställer oss i en cirkel omkring honom, trycker varandras händer och önskar varandra Guds frid inför den kommande dagen.
Det är en enkel handling, men laddad med betydelse. Det är speciellt att på det viset få samlas kring bilden av Gudabarnet – så sårbart, så litet och samtidigt så underfullt och löftesrikt. Det synliggör det ofattbara i det möte mellan Gud och människa, mellan skapare och skapelse, som julens evangelium vittnar om. Det blir så tydligt att vår fridshälsning inte bara är en välgångsönskning från människa till människa. Det finns något annat – någon annan – som handlar med oss. Vi är samlade i tro på honom, förenade i honom, och genom honom med varandra.
Inkarnationen, det gudomligas förkroppsligande, sker också i oss, när vi delar den fred som vi får ta emot av honom med varandra. Du och jag, vi alla, är ett i Kristus. Vi är Kristi kropp, vi ett enda bröd! Vi har del i den större verklighet som är hans. Vi är mer än vad vi själva förstår! Vi kan inte reduceras till något som man kan sätta etikett på: man, kvinna, gammal, ung, rik, fattig… Sådana beskrivningar är inte uttömmande. De säger inget om vad vi djupast sett är. Alla de mänskliga begränsningar som definierar oss överskrids i det att vi hör samman med honom.
Det är som det står i dagens episteltext: Därför att Kristus kommit med sin fred är vi inte längre gäster och främlingar utan har vårt hem hos Gud. Där vi möts och förenas i honom formas en ny mänsklighet i oss och en ny gemenskap mellan oss. Denna nya mänsklighet som formas i oss och denna nya gemenskap som vi blir delaktiga i genom Kristus är annorlunda mot allt vi är vana vid. Mitt i denna tillvaro, så präglad av nöd och lidande, anar vi inom oss det segrande Gudsrikets jubelrop, hoppets okuvliga lovsång.
Det är som med det lilla barnet i krubban. När Gud möter oss som ett värnlöst barn utlämnat åt sina föräldrars omsorg, då blir Guds mysterium som mest tydligt. Mitt i sårbarheten väcks kärleken. Likadant är det på korset: det mänskliga uppenbarar och döljer på en och samma gång det gudomliga. Aldrig har Gud varit mer mänsklig än när han hänger maktlös på korset, en döende sargad kropp – och aldrig har Gud kommit oss så nära.
Likadant med brödet och vinet i nattvarden – att gudsmötet kan ske genom de enklaste, materiella medel, ett stycke bröd, en droppe vin, en delad måltid. Gud är oss som mest nära där.
Jag tänker på det med både tacksamhet och en viss förundran när jag tar mina medbedjare i handen. Vi tar varandra så lätt för givet. Vi tror vi känner varandra, att vi vet vem den andre är. Men vi har ju bara en liten del av bilden. Vi vet mycket lite om det mysterium som bor i oss alla.
Det gäller ju även i fråga om oss själva. Också mitt eget jag är höljt i dunkel. Jag känner inte mig själv såsom Gud känner mig. Gud vet inte bara vem jag är, utan också vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Gud känner mig på ett sätt jag inte själv förmår känna mig. Allt som ryms i mig känner endast Gud.
Jag tänker att den korta vandringen fram till krubban, och till fridshälsningen som vi byter med varandra där, blir som en bild för livet. Jag är på vandring, liksom stjärntydarna, till mötet med min egen djupaste sanning i mötet med Gud. Till honom får jag komma med allt jag har, allt som är dyrbart och värdefullt, och lägga det vid hans fötter. Jag får komma tomhänt – behövande, med min nakna längtan. Gud vet att det är just då, när jag ingenting har att ge, men ändå kommer, för att jag inte kan låta bli – som jag ger mig själv helt åt honom.
Ja, vandringen till krubban är en vandring till livets djupaste sanning. Men det är en sanning som inte alla förmår se. Stjärntydarna reser den långa vägen till Betlehem för att finna den – säkert anar de att den är något annat än vad de trodde när de till sist kommer fram, inte till ett kungligt palats utan till ett enkelt stall. Herdarna beger sig in i Betlehem för att finna den, fyllda av änglasång. Också Maria och Josef har färdats långt för att komma till platsen där livets sanning uppenbaras för dem och läggs i deras armar.
Men inte långt borta finns de som inte vill och inte kan se. De som inte anser sig ha behov av livets sanning, de som hellre skapar sin egen verklighet, en verklighet som anpassats efter deras behov och intressen snarare än tvärtom. Det finns alltid en frestelse att sätta likhetstecken mellan det jag önskar, det jag behöver och begär – och sanningen. Men det är ju denna frestelse som är orsak till lögn och självbedrägeri, och ytterst till fruktan, hat och våld. De som säker sitt eget har inget till övers för en sanning som de inte själva kan tjäna på. En sådan sanning kallar de för lögn. En sådan sanning är de redo att bekämpa med alla medel.
Livets sanning, det är en sanning som överraskar oss, som inte svarar mot våra förväntningar, som inte låter sig styras. Den gör anspråk på oss. Den tvingar oss att se att vi inte är världens mittpunkt, och att det finns oändligt mycket som betyder mer än vad vi själva gör. Vi är bara en liten del i Guds stora skapelseverk. Det som ger våra liv värde är just att få vara delaktiga i detta mycket större.
Det som blir viktigt är inte längre vad som gagnar oss själva mest. Vi drivs inte av vår egen futtiga självbevarelsedrift utan av det som når utanför och bortom vår egen trånga intressesfär. För livets skull, måste vi göra det som är rätt… För livets skull måste vi, liksom de nyblivna föräldrar som fått ansvar för ett litet barn, se förbi våra egna behov – till det som är viktigare, större, det som kan ge våra liv en mening.
Stjärnan som tänds på himlen, som stjärntydarna följer, kan vara en bild för denna livets sanning. Det är inte svårt att föreställa sig vad upptäckten av en ny stjärna kan väcka för känslor hos en stjärntydare från österlandet. För dem är ju stjärnhimlen en bok i vilken de kan läsa världens öde. Där kan de se hur allt är ordnat och hur allt ska bli. Den berättar om en verklighet som följer bestämda mönster, cykler och tider. Den återspeglar en verklighet där allt är mer eller mindre på förhand bestämt.
Och så plötsligt tänds en alldeles ny stjärna på himlen. Inte konstigt då att de är beredda att släppa allt och ge sig ut på en lång och farofylld resa. För stjärntydarna är den nya stjärnan inte bara ett märkligt astronomiskt fenomen, så som vi kanske skulle uppfatta det. Det är en händelse som skakar om själva universums ordning. Den verklighet som präglas av att det råder en viss förutsägbar lagbundenhet öppnar upp en alldeles ny oväntad sida. Det är ett verk av den Gud som i uppenbarelseboken säger: ”Se, jag gör allting nytt…”
Detta är något i sanning revolutionerande. I många av mänsklighetens kulturer, då som nu, är den förhärskande bilden att världen styrs av lagar som är en gång för alla fastlagda. Livet är bestämt av dessa lagar. Råder det ojämlikhet så är det för att detta är vad gudarna påbjudit, och den som gör uppror mot det får stå sitt kast. Vi ska inte utmana ordningen.
Bibelns Gud är annorlunda. Bibelns Gud tänder nya stjärnor på himlen, kastar om de lagar som verkar naturgivna. Det är den Gud som kallar människor ut ur fångenskap och för dem ut i frihet. Det är den Gud som kallar oss att följa en stjärna, en längtan, en dröm. Det är den Gud som stämmer möte med oss i ett litet barn i en krubba, som övervinner själva döden och uppstår till nytt liv. Det vi inte trodde vore möjligt, det är inte omöjligt för Gud. Gud är hoppets Gud. Det segerrika livets Gud.
När vi står tillsammans runt Jesusbarnet nere i kryptan så anar vi något litet av denna Guds oändliga rikedom. Och att den bor i oss. Guds rike bor i oss. Det är som om evigheten, himmelriket, för ett ögonblick gör sig påmint – inte som något avlägset och fjärran utan som en närvarande, påtaglig realitet. Allt öppnar sig mot det oändliga. Vänder sig, inom sig, mot Guds verklighet och brister ut i glädje och lovsång. Vi är inte gäster och främlingar – Vi har vårt hem i Gud.
När vi kommit hem i Gud, då är vår pilgrimsfärd över. Ja, i mötet med Gud fullbordas livet. Vi är inte längre på väg. Allt går i uppfyllelse. Vi är inte längre på väg, vi är framme, hemma, omfamnade av den Gud som väntat på oss sedan skapelsens gryning.