Välsignelsen

Hälsningens betydelse

Hälsningar har många funktioner i våra liv. En av dem är att de sätter in våra liv i ett historiskt sammanhang. De bygger på traditioner som går långt tillbaka, utan att vi ens tänker på det. Själva ordet ”hälsning” pekar på det starka sambandet mellan att uppmärksamma en annan människa och att önska henne gott. Ordets ursprung är det protogermanska ”hailitho”, ett ord som bevarats i engelskans ”hail” och i svenskans och tyskans ”hell”. I modern tid har ordet ”hell” blivit nedsmutsat av nazister, men långt innan dess var det till exempel förknippat med hymnen Ave Maria, som i översättning blivit ”hell dig Maria” eller ”var hälsad Maria”, och det är samma ord som i andra former möter oss i ”hej” och ”hallå”. Ursprungligen hör ordet samman med de besläktade orden hälsa, helhet och helighet. Att hälsa på någon är med andra ord i grund och botten att välsigna.

I nordvästra Europa kan man spåra varianter av hälsningen tillbaka till medeltiden. I spansktalande länder möter vi samma ord i formen ”hola”. Språkforskare tror att hälsningsfrasen spreds med handelsresande över Europa som en kulturöverskridande hälsningsfras. Att det vunnit popularitet i stora delar världen är ett uttryck för en alltmer global kultur där mer jämlika och vardagliga umgängesformer konkurrerat ut mer formella och hierarkiska uttryck och beteenden, men ordet har en mycket lång historia.

En komplex historia

Poängen med denna historiska utläggning är att visa hur också vardagliga hälsningsfraser rymmer en underliggande historia. Denna historia visar på den komplexitet som präglar vår kultur och ger oss samtidigt det sammanhang där vårt språk, våra tankar, känslor och handlingar formas.

En viktig funktion som hälsningfraserna har är att skapa möten och relationer. Att säga ”hej” är att uppmärksamma en annan människa och att upprätta en gemenskap, att stiga in i ett delat rum där vi kan förenas kring gemensamma målsättningar, delade värderingar och världsbilder. Ordet ”hallå” har länge haft funktionen att väcka uppmärksamhet. Det kan vara varnande: ”Se upp!”, ”Akta dig!”, och det kan vara välkomnande: ”Nej, men kommer du, vad roligt!” – det beror på tonfall och kontext – men det kan också också vara ett sätt att begära att någon ska ge sig till känna: ”Här är jag, vem är du?” Ordet fick ett helt nytt genomslag när det blev den universella fras som användes för att svara på ett telefonsamtal. Också i vår tids långdistanskommunikation lever alltså urgamla hälsningstraditioner vidare och utvecklas på nya sätt utifrån ändrade behov och förutsättningar.

Kraftull bekräftelse

Hälsningsfraser är viktiga verktyg som hjälper oss att fungera i sociala relationer. De är viktiga delar av de koder som formar våra liv tillsammans. Genom att lära oss dessa koder förstärks våra gemenskaper och vår anknytning till dem, vårt gemensamma delade liv bekräftas, men också vår egen identitet. Vi blir till genom mötet med andra och genom andras erkännande. Varje hälsning betyder: ”Jag ser dig”, ”du är någon för mig”. Det skapar rika möjligheter för bekräftelse och samhörighet men kan också användas för att utesluta, förtrycka och kontrollera människor. Hälsningen äger en enorm makt. Det gäller att bruka den rätt.

Buen camino!

För pilgrimer har hälsningar alltid varit viktiga. I Spanien, på Caminon, är de vedertagna välsignelseorden ”buen camino”, god pilgrimsfärd. I Norden används ogärna Franciskus ord ”pax et bonum!” Frid och allt gott! I keltisk kristen tradition har välsignelseböner varit av stor betydelse. Det mest välkända exemplet är troligen: ”Må din väg gå dig till mötes…”

I den bönen förmedlas välsignelsen genom naturen. Hela skapelsen visar på Guds omsorg om människan. Det är en upplevelse som många kan känna igen, inte minst här i Norden, där människor ofta finner sin andlighet just i mötet med naturen. Vi upplever oss som en del av något större, något som bär och ger liv. I vandringen kan vi uppleva att vi står i relation till det större. Vi blir en del av något. Hur ofta händer det inte att vi försöker styra över tillvaron – fastän vi vet att vi inte klarar oss på egen hand och mycket sällan är i kontroll. Vi strävar efter att vara oberoende och inte behöva andras välvilja, men finner att det inte fungerar. Att i stället bli mottagande är väldigt livgivande.

Pilgrimen söker efter det som är svaret på hennes längtan. Hon söker efter det heliga. Och hon kan finna det på varje plats där hon får ta emot välsignelse, genom andra människor, genom naturen eller i mötet med religiösa berättelser, symboler och platser. På så vis gör pilgrimen det tydligt att varje plats där hon välkomnas med välvilja är en helig plats, en plats där det heliga möter henne. Men vi tar inte bara emot välsignelse. Vi får också ge. I de möten som sker under en pilgrimsvandring kan vi medverka till att skapa livsmod, hopp och glädje.

Det är något gott att komma till en plats med goda avsikter, med en vilja att vara till välsignelse för andra. Det kan komma till uttryck på de enklaste sätt, ibland enbart genom att vi ser på världen med vänliga ögon, men det rymmer något storslaget. I kristen tradition påminns vi ofta om just detta, att vi ska öppna vår dörr för främlingen, för pilgrimen, som om hon vore Kristus själv eller som om hon vore en av Guds änglar. På pilgrimsvägarna praktiseras detta av många pilgrimer i mötet med andra. Det blir ett sätt att uttrycka den välvilja och omsorg som vi vill dela med varandra. Det uttrycker en gemensam önskan om fred!

To boldly go and say hello

I TV-serien Star trek finns det en intergalaktisk version av en välsignelse i hälsningen: ”Peace and long life!” på vilket det korrekta svaret är: ”Live long and prosper!” Det åtföljs av en särskild, i populärkulturen välkänd handrörelse, som inspirerats av en judisk rabbin som skådespelaren Leonard Nimoy i sin barndom sägs ha sett när han utförde en välsignelse. Också på en pilgrimsfärd genom yttre rymden, i mötet med annat, främmande liv i universum, kan vi alltså föreställa oss att välsignelsehandlingen har en mening.

När jag tar emot en pilgrim i mitt liv, i mitt hem eller i en kyrka, så låter hon mig se att den platsen är en plats där Gud verkar. Genom att välkomna och välsigna pilgrimen blir jag själv välsignad. Antingen vi känner oss hemma i en kristen tradition eller inte så är öppenheten för medmänniskan, välviljan och gästfriheten något vi behöver öva oss i. I sista hand blir det omöjligt att kunna samtala med andra och att förstå världen om vi låser oss fast i misstro och rädsla inför varandra. Kommunikation bygger på att skapa ömsesidighet, tillit och respekt, att nå en gemensam, inbördes förståelse. Där vi övar oss i det kan livet få en djupare mening. Vi finner nya möjligheter.

Världen är alltid mer eller mindre föränderlig. Den som vill att allting ska förbli likadant kommer oundvikligen att bli besviken och bitter. Det som har varit kan aldrig komma på nytt. Livet pågår ständigt och är i ständig förvandling. Vi själva är i förvandling. Samtidigt, att stå inför det nya och främmande kan kännas hotfullt. Det kräver mod och självinsikt att våga möta det vi inte känner till. Rädslan hotar ofta att ta över. Därför behöver vi varandras goda tankar och välsignelser.

Välsignelsen i Bibeln

Ett av de äldsta textfragment som finns bevarat från Gamla testamentet är ristat på en tunn, hoprullad silverplåt som hittades i en grav i Jerusalem. Den beräknas vara från 600-talet före Kristus. Texten återger den aronitiska välsignelsen:

Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa över dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

Jag har alltid tyckt att detta är väldigt rörande. Vi kan tänka oss att texten lagts ner i graven för att innesluta en älskad avliden person i omsorg och kärlek också bortom livets gräns, på samma sätt som många gör också idag genom olika böner om frid och välsignelse över de döda.