Ansgar föddes år 801 nära Amiens i nuvarande Frankrike. Han kom från en adlig familj och föddes in i en miljö präglad av kristen fromhet. Hans mor dog när han ännu var ett litet barn, vilket sägs ha påverkat honom och hans val av livsväg. Tidigt skickades han till benediktinklostret i Corbie, där han växte upp, fick sin utbildning och senare blev munk.Klostret, beläget i Picardie i norra Frankrike, grundades på 600-talet och blev ett av de mest inflytelserika i Europa, med starka band till den karolingiska dynastin.
Under 700- och 800-talen hade missionärer från de brittiska öarna en stor inverkan på det europeiska klosterväsendet. På Irland och de skotska öarna hade kristendomen överlevt sedan romartiden och utvecklats till en egen tradition kännetecknad av askes, lärdom och missionsiver. Sankt Columbanus och hans efterföljare, grundade kloster på kontinenten och bidrog till att sprida den irländska kristendomen. Ett av de kloster som Columbanus grundade var det i Luxeuil (ca 590), som Corbie var ett dotterkloster till. Dessa kloster följde S:t Benedikts regel.
Klostret blev en del av ett större nätverk som utgick från den irländska traditionen. De irländska missionärerna hade visat hur man kunde arbeta i gränsland och bland icke-kristna folk, något som säkerligen inspirerade Ansgar och andra. Ansgars sätt att arbeta – att resa långt, att anpassa sig till lokala förhållanden och att bygga upp skolor och församlingar – påminner om den irländska missionsmodellen som betonade personlig askes, direkt kontakt med folket och en vilja att möta människor där de var, både geografiskt och kulturellt.
Klostret i Corbie i Frankrike var känt för många betydande teologer och kyrkliga ledare under tidig medeltid. Adalhard av Corbie (751–826) var abbot i Corbie och en av Karl den stores närmaste rådgivare. Han spelade en central roll i den karolingiska renässansen. Hans inflytande bidrog till att Corbie blev ett viktigt centrum för lärdom och mission. Paschasius Radbertus (785–865) var också abbot i Corbie och känd för sina teologiska skrifter om nattvarden. Också hans arbete som lärare och andlig ledare påverkade många framtida missionärer. Ratramnus av Corbie (död ca 868) var en annan teolog och munk i Corbie.
Något som påverkade missionen i Norden och den nordiska kyrkans utveckling var de teologiska frågorna om nattvarden som under 800-talet var intensivt debatterade. Diskussionen kretsade främst kring hur Kristi närvaro i nattvarden skulle förstås – var det en verklig, fysisk närvaro, eller en andlig, symbolisk? Denna debatt kom att forma den västerländska kyrkans syn på eukaristin under århundradena som följde.
Nattvardsfrågan visar hur teologi, politik och mission hängde samman under den karolingiska tiden. Kyrkan och den världsliga makten ville – särskilt under Karl den store och Ludvig den fromme – standardisera tro och liturgi i det växande riket. Nattvarden var central i den kristna gudstjänsten, och dess tolkning hade både teologiska och politiska implikationer. En tydlig lära om nattvarden skulle därför stärka kyrkans auktoritet och enhet.
Viktiga företrädare för de två synsätt som ställdes mot varandra kom från Corbie. Paschasius formulerade en realistisk förståelse av nattvarden i sitt verk De Corpore et Sanguine Domini (Om Kristi kropp och blod) ca 831. Hans lära kan sammanfattas så här: Kristi kropp och blod är bokstavligt och verkligt närvarande i brödet och vinet efter konsekrationen. Denna förvandling sker genom Guds makt och är en mystisk, men verklig förvandling. Paschasius betonade att nattvarden är ett sant offer, där Kristi försoningsoffer på korset återupprepas på ett andligt sätt. Denna syn vann stort inflytande, särskilt bland dem som ville betona kyrkans sakramentala makt och slå vakt om kyrkans enhet. Det kom att den dominerande uppfattningen i den västerländska kyrkan och kom att utvecklas till den transubstantiationslära som fastslogs vid Fjärde Laterankonciliet 1215.
Paschasius lära möttes av kritik från Ratramnus som skrev ett motverk: De Corpore et Sanguine Domini, där han argumenterade för en mer symbolisk förståelse: Kristi kropp och blod är andligt närvarande i nattvarden, men inte fysiskt eller materiellt. Brödet och vinet förblir bröd och vin, men genom den heliga anden blir de bärare av Kristi närvaro och nåd. Nattvarden är ett tecken (sacramentum) som förmedlar Kristi försoning, men inte en fysisk förvandling. Ratramnus betonade att nattvarden är en andlig föda och ett minne av Kristi offer, inte en upprepning. Ratramnus syn fick mindre genomslag under 800-talet, men levde kvar och påverkade senare reformatoriska rörelser under 1500-talet.