Om att läsa bibeln utifrån ett pilgrimsperspektiv

Inbjudan

I den här texten vill jag inbjuda dig som läsare till ett samtal kring vad en pilgrimsteologi kan vara, och varför den kan erbjuda en väsentlig förståelse av vad det innebär att vara en kristen människa, att leva ett trons liv.

Jag vill redan från början betona att det som här avses med pilgrimsteologi framför allt är en tolkning av teologin, det vill säga den tro som söker förstå sig själv, utifrån pilgrimslivets utgångspunkter. Vi skulle kunna säga att det handlar en fundamental pilgrimsteologi. Målet är alltså inte begränsat till att göra en teologisk undersökning av pilgrimsvandringen som fenomen.

Det säger sig själv att vi också behöver klargöra vad vi menar med pilgrimsvandring som fenomen och begrepp för att kunna närma oss frågan vad det innebär att förstå kristen tro som en pilgrimstro, en tro formad av pilgrimslivets föutsättningar – men samtidigt som dessa frågeställningar nödvändigtvis är sammanflätade så är de också olika.

I det ena fallet handlar det om att klargöra vad det innebär att leva som kristen och att vara människa. I det andra fallet handlar det om vad vi menar när vi talar om pilgrim som fenomen. I det ena fallet handlar det om att göra pilgrimslivets teori-praxis till en utgångspunkt för förståelsen av det kristna livet och i det andra fallet om att undersöka vad vi kan beskriva som pilgrimsfenomenets utveckling och framträdandeformer.

Den pilgrimsteologi jag vill samtala om vill göra båda delar. Jag menar att pilgrimsfenomenet utgör en grundläggande dimension av det kristna livet, som ofta kommit att få en undanskymd roll, och många gånger tolkats på sätt som är alltför snäva och begränsade för att verkligen kunna göra rättvisa åt dess betydelse. Detta beror på att teologin, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från pilgrimslivets teori-praxis.

Utgår vi från att denna teori-praxis inte är ett essentiellt uttryck för det kristna livet så reduceras frågan om pilgrimsfenomenet till att handla om ett av många företeelser som ingår i den kristna traditionen, men som inte nödvändigtvis är konstituerande för den. Om vi i stället utgår från att pilgrimslivets teori-praxis är ett essentiellt uttryck för detta kristna liv, ett trons sine qua non, då blir denna teori-praxis konstituerande och normativ.

Min startpunkt är denna inbjudan. Det är inte bara en introduktion eller ett förord som vill ge dig en förhandsförståelse av vad den här texten vill förmedla – så att du på förhand ska kunna avgöra om det är mödan värt att lägga ner din tid på den – utan verkligen  en inbjudan. Jag vill gå med dig, samtala med dig, dela liv med dig. Och jag vill därför att du ska ha hört min inbjudan, så att du kan acceptera den, om du vill. För det är som människor som valt att vandra tillsammans som jag vill dela mina tankar med dig.

Nu kan du förstås invända – och med viss rätt – att en skriven text knappast skapar förutsättningar för en jämbördig dialog. kanske inte för någon annan slags dialog heller. Den skrivna texten är ju i grund och botten ensidig. Som läsare kan du reagera på vad jag skriver, men inte respondera, åtminstone inte på ett sätt som påverkar vad som står i texten. Den är ju redan skriven. Att tala om texten som ett slags dialog med läsaren kan därför upplevas som ett knep, ett stilistiskt grepp som skapar ett sken av något som inte är verkligt.

Det finns emellertid också något att invända mot den invändningen. En text är ju aldrig isolerad och avskild från andra texter, samtal och meningsutbyten, utan skapas i samspel med dessa – och vi som individer är alla på olika sätt involverade och delaktiga i dessa språkliga interaktioner. Den verklighet vi lever i och delar med varandra blir verklig för oss genom dessa språkliga samspel. Därför kan jag inleda min text med att inbjuda dig att slå följe med mig.

Men inbjudan att vandra tillsammans bygger förstås inte bara på att varje text i någon mening inbegriper en interaktion mellan text och läsare, mellan den som talar och den som lyssnar. I detta fall bygger den på en förståelse av det kristna språket, den kristna traditionen, som ett uttryck för en gemenskap där sökandet efter en förståelse av den kristna tron och det kristna livet alltid förutsätter delande, dialog och lyssnande. Trons språk inbjuder oss att så följe med varandra i en gemensam strävan mot Guds rike, det erbjuder oss inte färdiga svar.

Postilla – vad då?

Ibland kan man höra människor säga saker som: ”Jag har inte mycket till övers för kristen tro, men jag uppskattar mycket av det vackra som den kristna kulturen har bidragit med: som konsten, byggnaderna och musiken.”

Så kan man förstås få lov att känna och tänka, och det finns mycket att fundera på i ett sådant förhållningssätt. Från kyrkans perspektiv kan det väcka en medvetenhet om att människors andliga behov och intresse inte bara är kopplade till abstrakta lärofrågor, intellektuella ställningstaganden och sanningsanspråk, utan har minst lika mycket, och troligen mer, att göra med sådant som berör oss på ett djupare, mer sinnligt och existentiellt plan.

Men det kan också fungera som en nyttig påminnelse om att den kristna kyrkan och den kristna tron har en stor utmaning att övervinna i den religionskritiska sekularism som är så djupt rotad i vårt samhälle. Den fyller en så viktig roll i många människors världsbild att det har uppstått ett slags strukturell faktaresistens. Föreställningen om kyrkan och den kristna tron som representanter för ett auktoritärt och dogmatiskt andligt förtryck är som ett slags ryggradsreflex hos många, särskilt hos de äldre generationerna.

Det finns lite olika variationer av vad det religiösa och kristna kan stå för men det är ofta definierat som en motbild av det människor vill identifiera sig med. Det representeras ofta av en paternalistisk överhet, av sockenprästen, skolläraren och den där sortens föräldrar som vill att barnen ska gifta sig och skaffa ett hederligt jobb. 

Att vara kristen är för många liktydigt med att vara osjälvständig och befriad från kritiskt tänkande, att vara hemfallen åt värdekonservativa åsikter och politiskt reaktionär, moraliserande och fördomsfull. I vår märkliga tid har denna bild av kyrkan fått konkurrens med en annan bild där kyrkan blivit en institution som står för politiskt korrekta åsikter, woke och något slags sossigt förmynderi, men grundidén är ju likartad: kyrkan står för något vi inte vill identifiera oss med, en repressiv kollektivism.

Så djupt rotad är denna inställning till kyrka och religion att det i grund och botten är helt ovidkommande vad kyrkan gör. Det ändrar inte bilden. Problemet sitter inte så mycket i vad kyrkan säger, gör eller är utan i kulturella föreställningar som kyrkan har mycket liten makt över.

Vad kyrkan dock kan och bör göra är att med integritet och trovärdighet vara kyrka på ett sätt som både synliggör kyrkans relevans och identitet för vår tids människor. På så vis kan kyrkan hjälpa samhället att utvecklas mot en större öppenhet och tolerans, och hjälpa människor att övervinna de kulturella föreställningar som skapar en misstro mot religion och som gör många andligt hemlösa och utan ett språk för sina existentiella livsfrågor.

Men kyrkan är också en del av det samhälle som omger henne. Som kristna i ett sekulariserat samhälle, där samhällsutvecklingen ofta präglats av en djupt kristendomskritisk sekularism, är det viktigt att se hur detta också påverkar vårt eget förhållande till kristen tro. Det kan leda till olika anpassningsstrategier.

Vi kan tänka att vi behöver hitta ett sätt för troende att på ett intellektuellt trovärdigt sätt kunna vara troende och samtidigt kunna bejaka den moderna, naturvetenskapliga världsbilden.

Vi kan också tänka att det innebär att vi måste hitta sätt att som kristen kunna försvara sig mot det moderna samhällets absolutistiska anspråk, med dess förödande konsekvenser som totalitarism, folkmord, kolonialism, exploatering och klimatnödläge, för att i stället slå vakt om religionens världsbild och värderingar.

Och så kan vi tänka att det moderna samhället, med sin mångfald och pluralism, där människor över hela jorden ständigt kommunicerar med varandra och påverkas av varandra, erbjuder en unik möjlighet – och utmaning – för kyrkan. Som troende är vi kallade att leva i solidaritet med andra, också med den medmänniska som inte delar vår världsbild eller tro. Som kristna behöver vi därför, just därför att vi är kristna, försöka övervinna språk- och kulturbarriärerna, och hitta det som förenar oss med den medmänniska som lever vid vår sida.

Detta innebär att vi behöver ta ett steg utanför vår egen hemvana, trygga verklighet, våra egna föreställningar om världen, våra egna gudsbilder och värderingar, för att försöka förstå vad som räcks oss i mötet med den andre. Vi behöver göra detta, inte bara som en konsekvens av en yttre nödvändighet utan som därför att det är vår kristna kallelse.

Men detta steg utanför vår egen ”in-grupp”, vårt eget ”symboliska universum” innebär samtidigt att vi drabbas av ett slags vilsenhet eller hemlöshet. Om det finns många olika världsbilder, trossystem och värderingar som på ett likvärdigt sätt kan fungera för oss människor – vad är det då som säger att just vår är den rätta? I grund och botten handlar väl den frågeställningen om att vi lever i en situation där det inte är givet vad vi ska tro. Så länge vi befinner oss tryggt innanför vår egen ingrupp och dess symboliska universum behöver inte detta problem adresseras, det är inte en fråga som angår oss på något djupare plan. Det är först när vi slungas ut i pluralismens tvetydighet och ovisshet som den blir brännande.

Detta leder tveklöst till en existentiell krissituation, och det är en krissituation som på många sätt präglar det moderna livet, både genom hur vi försöker hantera denna pluralism och leva i den, och genom de olika försök som gjorts att ändra situationen och påtvinga världen en större enhet och begriplighet.

Men det leder också till möjligheter. Det kan skapa en djupare och sannare förståelse av den kristna tron – och kanske av alla religioner och hela den mänskliga existensen – eftersom detta steg ut ur den egna ingruppen och det egna symboliska universat faktiskt kan ses som ett nödvändigt steg mot en djupare och mer mogen tro.

För att finna en vuxen personlig tro, integrerad i dig själv och förankrad i din erfarenhet och livshållning och i dina värderingar och beteendemönster, måste du kunna distansera dig från det som du som barn tog för givet, dina föräldrars och din trosgemenskaps världsbild. I varje liv finns det perioder då behovet av att hitta sin egen väg blir ofrånkomligt. Jag behöver få veta vad jag tror på. Vad vill jag med mitt liv? Jag kan inte leva på andras drömmar och ideal.

Har jag fått en god grund med mig från barndomen har jag de redskap som krävs för en sådan frigörelse. Det är alltså inte alls oviktigt var jag kommer ifrån, tvärtom. På avgörande sätt präglas jag av de ideal och värderingar som präglat min livsmiljö som barn.

Inte heller är det så att jag nödvändigtvis måste hamna på en helt annan plats än där jag var när jag började. det kan snarare vara så att jag till sist hamnar på en plats som inte är så olika den platsen där jag fanns från början – men för att komma dit behöver jag lämna den för att kunna komma tillbaka till den och återerövra den som min egen. Jag behöver klippa de band som håller mig bunden vid mitt sammanhang för att upptäcka vem jag själv är och därigenom, om det är dit vägen bär mig, kunna vända tillbaka hem som en vuxen, ansvarig och självständig individ.

Pilgrimsvandring – förankrad i kristen och universell andlighet

Pilgrimsvandring är en praktik som följt människan genom historien. Pilgrimsvandringen är alla religioners moder, äldre än någon av våra nutida världsreligioner. Innan religioner som kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism existerade fanns det pilgrimer. Pilgrimsvandringen kan ses som ett ursprungligt uttryck för den andlighet som ligger i den mänskliga naturen.

Som människor förhåller vi oss till omvärlden, varandra och oss själva genom att röra oss, orientera oss, vandra. Förmågan att gå formar tänkande, kognition, varseblivning och språk, våra känsloliv och relationer, vår känsla av sammanhang och mening, tids- och rumsuppfattning – och vår andlighet. Gåendet hjälper oss att orientera oss i tillvaron, att skapa minnen och berättelser. Gåendet är också sammankopplat med vår motoriska förmåga och därmed med rytm, dans, poesi och musik. Därför är det rimligt att säga att skapandet av både riter och myter har sitt ursprung i de förmågor som hör samman med gåendet.

Detta betyder att vi som människor på ett helt naturligt sätt kan anknyta till pilgrimsvandring, helt oberoende av vilken kultur vi kommer ifrån eller vilken religiös tradition vi tillhör, ja, även om vi inte definierar oss själva som religiösa i betydelsen att tillhöra en specifik religiös tradition. Bortom bestämda trosföreställningar och läror finns det en andlighet som är inbyggd i våra kroppar – och den har vi alla del av.

Samtidigt är pilgrimsvandring också en religiös praktik som är integrerad i våra olika religiösa världsbilder och traditioner. Det finns en utpräglat kristen pilgrimstradition, liksom det på motsvarande sätt finns judiska, hinduiska, buddhistiska, muslimska, sikhiska eller taoistiska pilgrimstraditioner. Det finns pilgrimstraditioner hos ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika, i Afrika och Asien, i Australien och Arktis, överallt där det finns människor.

För den som ser sig som en del av en särskild religiös tradition kan det vara viktigt att göra skillnad på pilgrimsvandring som ett uttryck för den egna religiösa identiteten och pilgrimsvandring som något universellt mänskligt. Det är min identitet som kristen, muslim eller jude som kommer till uttryck genom min pilgrimsfärd, inte något diffust allmänmänskligt. Så kan man känna. Men det kan också vara omvänt. Jag kan se pilgrimsvandringen som ett sätt att själv få utforska vem jag är och vad jag tror på, utan att binda mig till en bestämd religiös tradition och dess världsbild. Det är kanske det universella som tilltalar mig, det som förenar mig med mina medmänniskor och med livet. I båda fallen kan det kännas komplicerat att konfronteras med de pilgrimer som står för en annan inställning än min egen.

Då kan det vara värdefullt att påminna sig själv om att dessa synsätt inte behöver stå i konflikt med varandra. Varje pilgrimstradition har utvecklats genom att urgamla andliga beteenden bevarats inom ramen för just en specifik religiös tradition. På så vis hämtar en kristen pilgrimstradition näring ur kristna berättelser som skiljer den från andra traditioner, men den hämtar också näring från det faktum att den knyter an till en andlig praktik som är äldre och större än den kristna traditionen. Det allmänmänskliga är en väsentlig del av det som ger mening också åt exempelvis den specifikt kristna pilgrimsvandringen. Vi får kontakt med något som förenar oss med alla människor, och det är en viktig aspekt av pilgrimsvandring som kristen praktik.

Å andra sidan kan vi också hävda att det universellt mänskliga aldrig existerar på något annat sätt än så som det kommuniceras genom det som är specifikt och partikulärt. Vi är konkreta människor, insatta i konkreta livssammanhang, där vi präglas av konkreta och specifika föreställningar, erfarenheter och uttryck. Vi är del av en kulturell kontext med en unik historia. Vi har olika språk, olika värderingar, olika traditioner – och det avgör förstås hur vi gestaltar vår andlighet. Det kommer ofrånkomligen att påverka hur olika pilgrimsfärder gestaltas, eftersom de samspelar med just den kultur och historia som ger innehåll och mening åt dem. Heliga platser är förankrade i berättelser och minnen. Deras betydelse har mejslats fram genom att människor i århundraden har vandrat dit och sökt det heliga som de behövt, hoppats på och längtat efter – och det har alltid kommit till uttryck på delvis olika sätt i olika delar av världen.

Eftersom det universella eller allmänmänskliga och det specifika eller partikulära är två sidor av samma mynt behöver vi inte känna att vi inte kan eller bör delta i pilgrimsvandringar som utgår från andra religiösa traditioner. Tvärtom, att visa aktning för det som är heligt för en annan människa är att visa aktning för det som är heligt för oss själva. Den gyllene regeln, att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, finns i alla religiösa traditioner, och kan ses som en kungsväg till andlig utveckling. Den ligger också till grund för den gästfrihet, generositet och öppenhet som pilgrimsvandringen bygger på.

Vi kan lära känna oss själva och förstå vår egen andliga tradition bättre genom att ställas inför det som är annorlunda och förhålla oss till det med vördnad och respekt. Vi kan vandra sida vid sida med människor som har en annan världsbild än vår egen och upptäcka att vi i gemenskapen med dem kan upptäcka en större rikedom i det vi själva har fått med oss. Vi är alla på väg. Ingen av oss sitter inne med hela sanningen. Ingen av oss har nått målet där alla frågor har fått sina svar. Denna ofärdighet är i grund och botten en välsignelse för den betyder att det ständigt kan öppnas nya horisonter för oss, verkligheten kan framträda som ett gåtfullt mysterium, Gud kan uppenbara sig som den som alltid är större och vi själva kan spegla denna ofattbara, oändliga rymd av gåtfull helighet.

Vi behöver inte alltid förstå andras trosföreställningar och inte heller dela dem. Poängen är snarare att vi i mötet med den andre kan utvecklas och få kunskap om vem vi själva är. Om vi bejakar det universella i pilgrimsvandringen måste det betyda att vi som pilgrimer möter varandra med ödmjukhet och lyhördhet, med respekt för varandras olikheter men också i glädje över det som förenar.

Om vi bejakar att pilgrimsvandringen är en del av vår egen tradition så innebär det att vi egentligen inte kan fullt ut förstå vem vi själva är utan att samtidigt visa en sådan öppenhet för andra. Denna insikt är inte minst naturlig för oss som kallar oss kristna. Den kristna pilgrimstraditionen utgår från den tidiga kyrkans insikt om att Guds löften genom Kristi död och uppståndelse riktar sig till hela mänskligheten. Det är inte en imperialistisk, dominerande universalism som vill tvinga människor – utan en befriande andlighet som utgår från att Gud är livets ursprung och mål, att Gud vill alla människors och hela skapelsens förnyelse och upprättelse. Gud vill bryta dödens makt och skänka världen liv och fred. Kyrkan är ett verktyg för denna gudomliga vilja.

Kyrkan är därför inte en gemenskap som kan definieras genom etnictitet, språk eller geografiska gränser – det är en gemenskap som sträcker sig bortom alla sådana avgränsningar. Det är en pilgrimsgemenskap som öppnar sig för alla som vill bryta upp från det som skapar barriärer mellan människor för att söka det Guds rike där alla är ett i försonad mångfald.

Det är uppenbart att den kristna kyrkan många gånger inte levt upp till denna kallelse. Liksom alla andra religioner och ideologier har kyrkan kunnat bli redskap för våld, förtryck, hat och förföljelse. Allt gott kan missbrukas. Det vi kallar för kärlek kan visa sig vara dess raka motsats. Det vi kallar för godhet kan avslöjas som något helt annat. Sanningen kan förvandlas till lögn, vishet till dårskap. Människan är förmögen att missbruka allt som hon får i sina händer. Men lika viktigt som det är att vara kritisk och prövande, lika viktigt är det att försöka se och slå vakt om det som verkligen är gott och sant. Vi får inte fastna i den cyniska föreställningen att den äkta kärleken inte finns. Den finns och den är stark. Hoppet finns och är inte grundlöst. Trons tillit är inte oförnuftig utan en nödvändig förutsättning för livet. Att upptäcka detta kan vara en viktig del av pilgrimsfärden.

Bibeln – berättelsen om Guds vandringsfolk

Bibeln är berättelsen om Guds vandringsfolk och om vandringsfolkets Gud. Det är berättelsen om hur förbindelsen mellan skapelse och Skapare, mellan Gud och människa, utvecklas på vägen. Bibeln är en vandringsbok, en reseskildring eller ett itinerarium, från början till slut. Där får vi höra hur Gud gång på gång kallar människor ut ur det liv de förut levat till att söka ett nytt liv. Från det att Adam och Eva drivs ut ur Edens trädgård, till dess att vi i Uppenbarelseboken får höra hur Guds vandringsfolk en gång ska samlas i det himmelska Jerusalem inför Lammets tron, kan vi se att de centrala berättelserna i bibeln handlar om vandring, om att resa, och att förändras och förvandlas på vägen: Patriarkernas vandringar, Israels uttåg ur Egypten, Jesu vandringar med lärjungarna som leder till att de möter den uppståndne och får uppdraget: Gå ut, gör alla människor till lärjungar.

Vi kan också se hur bibeln genomsyras av en etik som präglas av den vandringens livshållning. Bibelns texter betonar gästfrihet och generositet och som slår vakt om främlingen. Vandraren kan vara både sårbar och utsatt och samtidigt i en position där det går att upptäcka en djupare solidaritet och gemenskap med andra. Vandraren står i ett spänningsförhållande till de etablerade strukturer som utgör status quo och understödjer fixerade, begränsande maktordningar som skapar förtryck och våld. Därför blir Bibelns Gud en gud som ständigt utmanar orättvisa och ojämlikhet. Men Bibelns Gud är också en gud som kan leda oss till en djupare förståelse av den rikedom som bor i oss själva och i skapelsen.

Bibeln är berättelsen om Guds vandringsfolk och om vandringsfolkets Gud. Vi lär känna Gud genom att vandra med Gud och vi förenade med gud därför att Gud vandrar med oss. Men det betyder att berättelsen om Guds vandringsfolk också kan förstås som berättelsen om universum, om hela skapelsen. Den Gud vi lär känna på vägen är tillvarons ursprung och mål, livets källa och bestämmelse. Vandringen leder oss till gemenskap med denna Gud och med denna skapelse som vi är en del av. Därför blir vår vandring på sätt och vis en manifestation av den vandring som hela universum befinner sig på. Vi vandrar med stjärnorna, med molnen, med jorden och havet, med vindarna och regnen, med haven och floderna, med alla cykliska skeenden som formar våra liv på jorden, med livet och döden, med årstidernas växlingar, med alla levande varelser vars liv styrs av dessa växlingar.

En biblisk pilgrimsteologi

Jag vill slå ett slag för ett inkluderande syn på teologi som något som involverar och berör alla oss som kallar oss kristna. Ett skäl att förespråka ett pilgrimsteologiskt synsätt är att den kan utgöra en modell för ett sådant teologiskt tänkande. Pilgrimsvandringen är både teori och praktik. Det är ett handlande som formar vårt sätt att förstå världen och det är ett sätt att förstå världen som leder till handlande. Det är ett sätt att upptäcka livets förbundenhet, dess ”inter-connectedness” som kan leda raka vägen in i det kristna livets sakramentala hjärtpunkt. Det kan öppna upp för de transformativa och existentiella processer i våra liv som den kristna tron talar om med ord som tro, hopp och kärlek, botgöring och omvändelse, nåd och frälsning, rättfärdiggörelse och försoning.

Ibland kan man få intrycket att teologi är något annat än det som vanliga kristna tänker, gör och är. Ser vi till hur begreppet har använts genom historien är det inte fel. Många gånger har teologi fått stå för det vetenskapliga studiet av religion, den praktiska utbildningen av präster eller en teoretisk utveckling av den kristna tron, dess lärosystem och sanningsanspråk. Detta är vad vi skulle kunna kalla för olika former av sekundärteologi. I alla dessa fall har teologi blivit något som distanserat sig från dess ursprungliga och primära kontext, den kristna gemenskapen. Det kan därför vara viktigt att komma ihåg att den kristna teologin har sitt ursprung just där. De första teologerna i den kristna kyrkan var Jesus Kristus och hans lärjungar, de första missionärerna och församlingsbyggarna, fornkyrkans biskopar och apologeter, eremiter, klostergrundare och lärare.

För den troende människan kan sekundärteologi vara både nyttig och värdefull, men primärteologin är på ett helt annat sätt avgörande. det är den som hjälper henne att förstå vad det innebär att vara en troende människa. Sekundärteologi är emellertid inte alltid nyttig utan kan också kan också vara skadlig. När teologibegreppet förändras innebär det att relationen mellan trons liv och den teologiska verksamheten omtolkas. Teologins relevans för den kristna kyrkan eller för den enskilda personen behöver inte längre ha så stor betydelse. Inte heller behöver teologin nödvändigtvis ha något att säga om den kristna trons sanningsanspråk. Texter som inriktar sig på trons utveckling och fördjupning kan få andra beteckningar som formhetslitteratur eller andlig litteratur, och därmed beskrivas som något annat än teologi. Texter som inriktar sig på kyrkliga frågor kan kallas pastorala, eller något liknande. Det finns egentligen ingenting att invända mot att religionen utforskas på olika sätt och med olika metoder, inte heller att religiösa fenomen utsätts för olika former av kritisk prövning. Problemet uppstår när teologi i den ursprungliga och primära betydelsen riskerar att gå förlorad. Det innebär att kyrkan som teologiskt subjekt förstummas – och därigenom fördummas.

Paradoxalt nog kan denna tendens förstärkas därigenom att kyrkans präster, de som borde vara drivande i kyrkans teologiska utveckling, får sin utbildning inom institutioner som formats av sekundärteologiska synsätt. Detta leder dels till att präster och andra personer med vigningstjänst skolas att tänka på kristen tro på ett sätt som inte ger dem en förståelse av kyrkan och det kristna livet som är förankrad i kyrkans tradition eller relevant för deras tjänsteutövning. Detta är en utveckling som pågått mycket länge och hänger till stor del samman med kyrkans roll i samhället. Sverige är ett tydligt exempel. Statskyrkan har länge varit ett slags statligt ”frälsningsverk” där prästerna fungerat som statsanställda tjänstemän med en tydlig status i samhället kopplat till deras profession och utbildning. Denna kyrkoorganisation har inte gynnat förståelsen av kyrkan som en organisk gemenskap i Kristus med en profetisk roll i världen. Snarare har kyrkan blivit en del av etablissemanget som bevarat och legitimerat det rådande samhällssystemet med dess ojämlikhet och maktstrukturer.

Så är det inte längre, åtminstone inte i lika hög grad, men fortfarande präglas prästutbildningen av denna historia, och dess konsekvenser för kyrkans självförståelse dröjer sig kvar. Under lång tid har vikande medlemsunderlag och en försvagad ekonomi inneburit att kyrkan fokuserat än mer på de organisatoriska formerna snarare än på kyrkans grundläggande uppdrag och identitet. Förändringarna av de institutionella förutsättningarna leder till en inre osäkerhet som skapar hinder för kyrkans förmåga att fylla detta uppdrag och fördjupa denna identitet.

Det betyder förstås inte att allt är kört. Tvärtom. Det finns fantastiska möjligheter i den utveckling som kyrkan just nu genomgår, men för att dessa möjligheter skall tas tillvara krävs det en uppgörelse med de destruktiva effekterna av ett allt för stort beroende av sekundärteologi och en djupare förankring i det vi här kallar ett primärteologiskt tänkande.

Kristen teologi bygger på en biblisk grund och återspeglar den livstolkning och livshållning som bygger på en sådan biblisk grund. Vi skulle kunna säga att teologin utgår från den kristna traditionen, det vill säga den gemenskap som lever i och av de berättelser som förs vidare inom gemenskapen och konstituerar den. Tradition är ofta betraktat som något alltför statiskt, som en uppsättning beteenden, föreställningar, berättelser, seder och bruk som blivit normerande inom en grupp – medan tradition som praktik, som tradering, inte har givits samma betydelse. Tradering innebär att det som definierar en grupp förs vidare från människa till människa, generation till generation, i en tolkningsprocess som ständigt skapar ny mening åt traditionen och därmed återskapar gruppens identitet och världsbild.

Kärnan i den kristna traditionen är den bibliska berättelsen med centrum i det kristna evangeliet. En bibelutläggande förkunnelse kallas med ett grekiskt ord för homilia. Detta ord möter vi till exempel i begreppet homiletik, läran om predikokonst. Ursprungligen betyder det grekiska ordet homilia något i stil med samling, gemenskap, samverkan eller samtal. Det syftar alltså på något som bygger på samspel och interaktion. Det handlar om gemensam reflektion men också delat liv. Det kan beskrivas som ett sätt att vara och att vandra tillsammans.

Ordet predikan kommer från latinets praedicare som betyder utropa, tillkännage, förkunna eller vittna. Medan homilia alltså syftar på det samtal och delande som sker inom den troende gemenskapen så syftar praedicare snarare på förkunnelsen utåt, mot de sammanhang till vilka kyrkan är kallad att bära evangeliet.

I realiteten går det inte att dra en skarp skiljelinje mellan dessa olika former av bibeltolkning. Utgångspunkten för kyrkans utåtriktade förkunnelse ligger alltid i kyrkans inre liv. Det är inte ett abstrakt budskap som förmedlas utan en verklighet som är synlig, närvarande och levande i de kristnas liv. Detta kyrkans inre liv återspeglar samtidigt omvärlden. Det formas av de som söker sig till kyrkan, de som dras in i evangeliets kraftfält. I den tidiga kyrkan var detta exempelvis  tydligt i gudstjänsten där både katekumenerna och de hjälpbehövande, de sjuka och fattiga, hade en självklar plats. De som strömmade till utifrån påverkade och formade den kristna gemenskapen.

Detta återspeglar en förståelse av predikan som skiljer sig från vad många idag säkert tänker på när de tänker på predikan. Vi ser framför oss prästen som i gudstjänstens sammanhang förkunnar för församlingen. Predikan blir ett moment i en gudstjänstordning, kopplad till den prästerliga vigningstjänsten och väldigt ofta betraktad som ett slags envägskommunikation, där det är den enes uppgift att utlägga texten och de övrigas uppgift att ta emot. Det är ett sätt att tänka som begränsas av den institutionaliserade kyrkans form och som kan leda till att vi anlägger ett alltför snävt och instrumentellt perspektiv på predikan.

Jag tror att det kan vara viktigt att återknyta till en mer ursprunglig förståelse, där det homiletiska utgör en form av delande, ett sätt att gestalta ett gemensamt liv, ett gemensamt handlande och en gemensam reflektion – ett sätt att vara och vandra tillsammans. Ett sådant synsätt skapar anknytningspunkter till den unga kristna kyrka som vi idag behöver återupptäcka. I boken ”Being as Communion” utvecklar den ortodoxe teologen John D Zizioulas, med utgångspunkt i den tidiga kyrkan, just tanken att sann existens förverkligas genom gemenskapen med Gud och andra människor. Varat är fundamentalt relationellt. Människans existens bygger på samhörighet. Hennes identitet formas i mötet med andra. Hon är inte i första hand en isolerad, autonom varelse som definieras genom sitt oberoende, utan genom sitt förhållande till den andre. Denna syn speglas i den tidiga kristna kyrkans tro och liv, inte minst i synen på nattvarden. 

När vi vandrar tillsammans i en gemenskap som delar reflektioner kring en bibeltext så betyder det att det inte bara är vi som rent kroppsligen går tillsammans som är involverade i delandet. Kristus kommer genom bibeltexterna till oss och går med oss, och de som gått före oss, lärjungarna som vandrat med Jesus, de kristna som gått före oss, men också gamla testamentets alla gestalter vandrar med oss och deltar i delandet. Texterna inbjuder oss till en vandringsgemenskap som sträcker sig över tid och rum.

Samtidigt blir texternas budskap inkarnerat i och genom oss som delar dem med varandra och reflekterar över dem tillsammans. Vi dras in i berättelserna, vi går med Jesus, vi bryter bröd med honom, vi kallas att gå ut för att göra påskens budskap synligt. Vi färdas med Paulus och Petrus och alla de andra lärjungar som sprider evangeliet. Vi går med helgon och martyrer. Vi får komma till heliga platser där kristna har bett och lovsjungit tillsammans. Berättelsen handlar också om oss. Vi dras in i Guds frälsningsverk. Texterna lever i oss. Vi får bli Ordets hörare men också dess görare genom att på olika sätt ge vidare vad vi får ta emot.

Här vill jag ge en bild av hur vi kan läsa bibeln utifrån några teman som jag menar är centrala både för bibelns världsbild och för den kristna pilgrimstanken:

Skapelsen som samhörighet och hälsa

Vi hör samman med allt som är och allt som är hör samman med Gud. Livet utgör ett ekologiskt system där varje del är viktig för att skapa balans och goda livsmöjligheter i världen. Livet är i grunden dyrbart och oändligt vackert. Hela skapelsen är älskad för sin egen skull och hela tanken på frälsning syftar till att återställa den skadade skapelsen till dess ursprungliga helhet. Detta innebär också att Guds önskan och vilja för varje människa är att hon ska kunna leva ett liv som är rikt och välsignat.

Exilen och främlingskapet

Skapelsen är underställd destruktiva krafter som skadar den. I det mänskliga livet kommer detta till uttryck i främlingskap, utanförskap, marginalisering, fattigdom, språklöshet, misstro, våld, förtryck och orättvisor. Allt detta har sin grund i att den ursprungliga balansen rubbats, att livet förlorat sin jämvikt. Det gör att vi människor lever som främlingar i världen. En del tvingas rent konkret på flykt. För andra innebär det att leva i världen med en känsla av främlingskap och övergivenhet. Många av oss har blivit främlingar inför oss själva. Många har också blivit främlingar för Gud. Och många har förlorat känslan av samhörighet med andra.

Omvändelsen och befrielsen

Bibeln vill visa oss att det finns en väg bort från ett liv på flykt. Exilanten kan bli pilgrim. Flyktingen kan bli någon med ett mål. Vi kan vara på väg mot ett nytt hem. Detta kan vi erfara i våra egna liv som en omvändelse. Vi vänder oss mot Gud, livets ursprung och mål. Vi rör oss inte längre bort från det som ger oss livet – utan i riktning mot det. Samtidigt innebär omvändelsen att vi kommer att göra motstånd mot de krafter som gör vill driva oss ut i flyktingskap och hemlöshet. Vi måste med Kristus gå in i kampen för livet.

Nåden och tjänsten

Bibeln berättar om att det är möjligt att leva ett liv som präglas av den ursprungliga nåd som Gud gav åt skapelsen ifrån begynnelsen, i harmoni, balans och gemenskap. Detta är ett liv som präglas av en överflödande rikedom, men också av en kallelse till kärleksfull tjänst. Detta är det kristna lärjungaskapets väg – att vara livbringare åt en trasig värld.

Förvandling och nyskapelse

Bibeln talar om att det finns mål och mening i tillvaron. Vi är på väg mot en fullbordan som både kommer att visa vem vi själva är ämnade att vara, och samtidigt vad skapelsen är tänkt att vara. Världen som vi känner den kommer att förlossas och förvandlas. Detta mål som vi rör oss emot påminner oss ständigt om att vi här och nu är på väg, vi är inte avslutade och färdiga – utan i rörelse och förvandling. Guds försonings- och skapelseverk pågår ständigt i oss. Vi har alltid mer att upptäcka, mer att utvecklas till. Det ryms en stor frihet i det. Samtidigt innebär det att detta yttersta mål, det som är vår egen djupaste längtans mål – där alla frågor fått svar och alla tårar torkats bort – alltid finns med oss, också på vår vandring genom tillvaron. Det Gudsrike som vi färdas mot är redan närvarande.