Hoppets pilgrimer 2029 - Vänskap

2029 Vänskap

Avskildhet och samhörighet

Pilgrimstraditionen är nära förbunden med klosterlivet. Båda har gemensamma rötter i kristendomens historia. Klostren har varit heliga platser och härbärge för pilgrimer genom alla tider. Men sambandet går djupare. Både klosterrörelsen och pilgrimsrörelsen har kopplingar till ökenfäderna som drog sig undan civilisationen för att leva som eremiter i vildmarken och i den europeiska historien bars kristendomen till nya områden av munkar som i ökenfädernas efterföljd färdades som pilgrimer ut i det okända, där de slog sig ner och så småningom byggde gemenskaper omkring sig – missionscentra för den nya religionen.

Eremitlivet kan tyckas vara världsfrånvänt. I en mening är det förstås också det. Det är en reaktion mot ”världen” så som ordet används i bibeln som en beteckning av den Gudsbortvända, syndiga mänsklighet som drivs av makt, äregirighet och vinningslystnad. Men på ett annat sätt är det raka motsatsen till världsfrånvändhet. Eremiten söker sig bortom alla de begränsningar som gör att många av oss fastnar i de omsorger som ligger närmast oss själva, den egna familjen, det egna hemmet, den egna byn, den egna samhällsställningen. Eremiten kan i sin ensamhet vara öppen för hela världen. Han eller hon står utanför de sammanhang som binder honom eller henne till en bestämd grupp eller plats, och kan därför innesluta allt levande i sin bön. Kanske är det därför eremiter aldrig blivit lämnade ifred. Människor har alltid dragits till dem.

Benediktinerna 1500 år

Strävan att gå bortom det som begränsar oss bevaras av såväl klosterfolk som pilgrimer. 2029 är det 1500 år sedan benediktinorden bildades. Detta är en av de mest betydelsefulla händelserna i Västeuropas historia och har format utvecklingen under århundraden. Benedikts regel blev normerande för den västerländska klostertraditionen och en förutsättning för dess utbredning. Klostren formade i hög grad den europeiska spiritualiteten och teologin men var också förmedlare av vetenskap och kultur och kom att bli viktiga aktörer i den kristna missionen och i det kyrkliga förnyelsearbetet.

I benediktinsk andlighet formas livet av bön och gästfrihet, ödmjukhet, lyhördhet och tjänande till en strävan att bygga Guds rike i världen. Att vara en plats där pilgrimen tas emot som om hon vore Kristus själv är en väsentlig uppgift för det benediktinska klostret.

Klostren och Nordens kristnande

Olavslegenden kan på ett sätt illustrera den större betydelse som Nordens kristnande hade för den europeiska kristendomens utveckling. I Olav möter vi den plundrande vikingen som blev kristnad och en trons försvarare. Han bär i sin person på skiftet mellan det gamla och det nya. Med Nordens kristnande kom klostren till Norden, tidigast kanske till Selja i Norge eller till Allhelgonaklostret i Lund, och fanns snart på många platser varav många längsmed dagens pilgrimsleder.

Men kristendomens införande innebar också att klostren på de brittiska öarna och på det Europeiska fastlandet inte längre löpte lika stor risk att plundras av nordbor, något som varit ett stort problem under lång tid, och ett betydande hinder för den kristna trons utbredning.

Jubelår för Olav

2029 infaller Olavsdagen, den 29 juli, på en söndag. Det är alltså, om man så vill, ett jubelår för Sankt Olav. Det kan markera startpunkten för firandet av Olofsåret 2030. I Sankt Olofs kyrka på Österlen öppnas jubelporten i väster som leder pilgrimen in i kyrkan och till treenighetsaltaret där Fadern räcker oss försoningens gåva, den korsfäste Kristus, medan den helige Ande svävar som en duva över dem. Detta år firar Pilgrimsvägen Skåne Blekinge 20-årsjubleum och föreningen PaxWalk tioårsjubileum. Föreningen bildades i Uppsala i Katolska kyrkans lokaler 2029.

Också på Gotland firas Olav särskilt under 2029. 1029 kom enligt traditionen Sankt Olav till Gotland och detta år räknas därför som det år då Gotland blev kristnat, även om kristna säkert levat där långt tidigare. 

Minnena vi bevarar

Pilgrimsvandring erbjuder en möjlighet att möta en mångfald av folkliga, lokala traditioner och just det är det norska temat för 2029. Att vårda traditioner, i form av berättelser, platser, hus eller föremål, är viktigt. De bidrar till att forma vår kultur och identitet.

Att värna kultur- och naturarvet är en uppgift vi gemensamt måste ta ansvar för. Det berikar oss alla och binder oss samman med varandra. Just den tanken ligger bakom Unescos världsarvslista som består av platser och företeelser som är unika och av stor betydelse för hela mänskligheten. Grundtanken går att tillämpa på alla former av kulturarv.

Vi behöver kunna se rikedomen i varandras traditioner för att förstå rikedomen i vår egen. Vi måste bejaka varje kulturs och varje människas unika värde. Oberoende av vilken religion eller världsbild vi själva tillhör har vi en plikt att värna det som är värdefullt och heligt för en annan människa.

Kultur- och naturarv hotas ofta av krig, konflikter och exploatering. När det förstörs kan det leda till en kollektiv minnesförlust. Reformationen, kolonialismen och kommunismen är bara några exempel på hur det kan ske, men det är minst lika närvarande i vår egen samtid.  

I