Hoppets pilgrimer 2026 - Bära hoppet

2026: Bära hoppet

Att praktisera hopp

Att vara pilgrim är att praktisera hopp. Hoppet är något vi skapar i handling, genom att vara varandras medmänniskor och sträva efter det som är gott för varandra. Genom att vandra tillsammans och dela liv, måltider och berättelser förs vi närmare varandra, bort från misstro och fiendskap och närmare tillit och gemenskap.

Detta är viktigt för allt mänskligt liv och även för de ekumeniska strävandena. Genom att arbeta tillsammans och dela liv, snarare än genom att komma överens om abstrakta läropunkter, kan kristna finna enhet. 2016 inleddes firandet av reformationens 500 år med en ekumenisk högtid i Lund där påven deltog och det lutherskt-katolska dokumentet Från dialog till gemenskap undertecknades. Här utvecklas några principer för hur kyrkorna kan söka enhet genom att bygga tillitsfulla relationer.

Mission är att praktisera hopp

Pilgrimsvandring visar på ett öppet och jämlikt sätt att dela trons och livets frågor med varandra. Som pilgrimer får vi låta vår längtan leda oss och vittnar på så vis om det hopp som drar oss till sig. I mötet med varandra blir vi tecken på att livet rymmer något större, något mer.

Ordet mission kan för många väcka associationer till påtvingad religiös indoktrinering, men handlar, enligt Nya testamentet, om att följa Jesu exempel. Han ägnade sig aldrig åt tvång och förtryck. Han gick i dialog med människor och hjälpte dem i deras utsatthet. När Jesus beskriver sin verksamhet handlar det om: ”att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” Det är alltså genom att verka för människors befrielse, läkedom och upprättelse, genom att praktisera hoppet, som den kristna tron förs vidare.

Idag handlar mission mycket om hur religiösa traditioner kan mötas och olika kulturer samexistera i harmoni med varandra. Också i vår tid kommer människor till tro runt om i världen, och på många ställen kan den kristna kyrkan skänka hopp och mod åt utsatta människor. Den koloniala historien påminner oss samtidigt om att religion kan missbrukas som ett förtryckande maktmedel. Så har skett i historien och så sker också i vår tid. Det är en verklighet vi också måste bevara i minnet.

Kristendomens ankomst i Norden

2026 är det 1200 år sedan S:t Ansgar företog sin första missionsresa till Norden. Samma år döpte han den danske kungen Harald Klak. Tre år senare reste han mot Uppland där han etablerade en församling i handelsstaden Birka. Några årtionden senare återvände han på nytt till Birka.

När Ansgar kom till Norden var kristendomen redan där genom enskilda människor som var kristna, inte minst krigsfångar och slavar. Det var sannolikt dessa som i första hand bildade de första församlingarna, till exempel i Birka.

Nordens kristnande är en viktig grundval för det samhälle vi idag lever i. Inte minst genom bibelns texter har den kristna världsbilden blivit en del av vårt språk och vårt tänkande. 2026 planeras en nyöversättning av Nya testamentet på svenska. Även det är ett uttryck för den ständigt pågående strävan att erbjuda evangeliet till människor i en ny tid.

Men de nordiska kyrkorna har också bidragit till missionsarbete i andra delar av världen. Missionärer har gett sig ut från våra länder för att bygga skolor och sjukhus, brunnar och kyrkor. Också i vår tid är det en kallelse för kyrkan att praktisera hoppet genom mission.

Att praktisera hopp bygger upp våra relationer

I Norges firande har 2026 temat ”Släkt och samhälle”. Detta år är det 1010 år sedan staden Borg grundlades av Olav den helige och blev Norges huvudstad. Där gifte han sig senare med Olof Skötkonungs dotter Astrid och där föddes deras första barn. Om Olavs egen barndom, och relationen till hans egna föräldrar, vet vi inte så mycket, men enligt vissa bevarade traditioner döptes han som barn tillsammans med sin mor Åsta och styvfadern Sigurd Styr. En annan tradition säger att han döptes i Rouen i Normandiet vid nitton års ålder, och katedralen i Rouen förvarar idag en relik av helgonet.

De nära relationer som vi har med familjemedlemmar, släktingar och vänner bygger på att vi bär varandra i hoppet. Som barn formas vi av de värden och livsmönster som våra närmaste erbjuder. Vi ingår i en levande traditionsförmedling. Våra nära relationer är samtidigt grunden för det samhälle vi bygger tillsammans.

Idag upplevs samhället ibland som instrumentellt. Opersonliga och abstrakta relationer formar oss i högre grad än personliga och konkreta. Vi är löntagare, väljare, konsumenter, kunder och patienter – vi står i transaktionella relationer till varandra. Det  bidrar till känslan att det inte finns så starka mellanmänskliga band. Etiken definieras ofta utifrån ett nyttotänkande – största möjliga nytta för största möjliga antal.

I äldre tider var det annorlunda. Att vara någon handlade om att ha band till platser och människor, att kunna visa på släktskap och att vara del av gemensamma traditioner. Om vår tid kan ge upphov till en känsla av rotlöshet och vilsenhet kunde nog äldre tiders samhällen vara både begränsande och kvävande. Förutsättningarna skiftar. På vilket sätt påverkar det hur vi kan praktisera hopp i vår egen tid?