Hoppets pilgrimer 2026 - Bära livet

2026: Bära hoppet

Att praktisera hopp – att bära liv

Att vara pilgrim är att praktisera hopp. Att praktisera hopp är att bära livet. Hoppet är något vi skapar i handling, genom att vara varandras medmänniskor och sträva efter det som är gott för varandra.

Livet behöver beskyddas och bevaras. Livet är som det lilla barnet – starkt men också skört och sårbart. Att bära livet kan handla om att ta hand om den medmänniska som behöver vår hjälp. Det kan handla om att försvara det som ger livsmod och mening åt våra liv. Det kan vara att vårda det vackra och unika. Det kan vara att bekämpa krig, orättvisor och våld, slå vakt om demokratiska värden, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det kan innebära att vara barmhärtig mot sig själv och inte ge efter för självdestruktiva krafter. Det kan vara att bjuda en granne på en kopp kaffe och ett vänligt ord. Eller att klappa en katt. Stort och smått i oändliga variationer. Det kan också vara att i handling och ord förmedla kärleken, det som i Bibeln kallas goda Budskapet, till dem som behöver det.

Från dialog till gemenskap 10 år

Genom att vandra tillsammans och gemensamt bära livet förs vi närmare varandra, bort från misstro och fiendskap och närmare tillit och gemenskap. Enhet uppstår i delat liv. Det är viktigt för allt mänskligt liv och även för de ekumeniska strävandena. Under 2026 får vi påminnas om att det är tio år sedan 500-årsminnet av reformationen firades med en ekumenisk högtid i Lunds domkyrka där påve Franciskus deltog och det lutherskt-katolska dokumentet Från dialog till gemenskap undertecknades. Här utvecklades viktiga principer för hur kyrkorna kan söka enhet genom att bygga tillitsfulla relationer.

Franciskusjubileum – 800 år

Franciskus av Assisi firas särskilt år 2026, då det är 800 år sedan han avled – och runtom i världen kommer detta att högtidlighållas, också i Norden. Berättelserna om denne evige pilgrims liv med allt vad de har att säga oss om vår samhörighet med varandra, med skapelsen och Gud får vara en inspiration för oss när vi idag tolkar vad det innebär att bära livet och leva i hopp.

Kristendomens ankomst i Norden

2026 är det 1200 år sedan S:t Ansgar företog sin första missionsresa till Norden. Samma år döpte han den danske kungen Harald Klak. Tre år senare reste han mot Uppland där han etablerade en församling i handelsstaden Birka. Några årtionden senare återvände han på nytt till Birka.

När Ansgar kom till Norden var kristendomen redan där genom enskilda människor som var kristna, inte minst krigsfångar och slavar. Det var sannolikt dessa som i första hand bildade de första församlingarna, till exempel i Birka.

Nordens kristnande är en viktig grundval för det samhälle vi idag lever i. Inte minst genom bibelns texter har den kristna världsbilden blivit en del av vårt språk och vårt tänkande. 2026 planeras en nyöversättning av Nya testamentet på svenska att bli klar. Även det är ett uttryck för den ständigt pågående strävan att erbjuda evangeliet till människor i en ny tid.

Mission är att praktisera hopp

För många är nog kopplingen mellan pilgrimsvandring och mission inte alls självklar, men det första den uppståndne Jesus säger till sina lärjungar när han möter dem i Galileen är: Gå ut, gör människor till lärjungar. I missionsbefallningens ord finns kyrkans kallelse att vara ett pilgrimsfolk. Ordet mission kan väcka associationer till påtvingad religiös indoktrinering, men handlar, enligt Nya testamentet, om att följa Jesu exempel. Han ägnade sig aldrig åt tvång och förtryck. Han gick i dialog med människor och hjälpte dem i deras utsatthet. När Jesus beskriver sin verksamhet handlar det om: ”att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

De nordiska kyrkorna har genom historien sänt ut missionärer för att sprida evangelium, bland annat genom att bygga skolor, sjukhus och kyrkor runtom i världen. Dessa missionsresor är pilgrimsfärder där missionärerna sökt mötet med Gud i de människor som de kallats att tjäna. Idag handlar mission mycket om hur religiösa traditioner kan mötas och olika kulturer samexistera i harmoni med varandra. Den koloniala historien påminner samtidigt om att religion kan missbrukas som ett förtryckande maktmedel. Så har skett i historien och så sker också i vår tid. Det är en verklighet vi måste bevara i minnet.

Att praktisera hopp bygger upp våra relationer

I Norges firande har 2026 temat ”Släkt och samhälle”. Detta år är det 1010 år sedan staden Borg grundlades av Olav den helige och blev Norges huvudstad. Där gifte han sig med Olof Skötkonungs dotter Astrid och där föddes deras första barn. Om Olavs egen barndom, och relationen till hans egna föräldrar, vet vi inte så mycket, men enligt vissa bevarade traditioner döptes han som barn tillsammans med sin mor Åsta och styvfadern Sigurd Styr. En annan tradition säger att han döptes i Rouen i Normandiet, och katedralen i Rouen förvarar idag en relik av helgonet.

De nära relationer som vi har med familjemedlemmar, släktingar och vänner bygger på att vi bär varandra i hoppet. Som barn formas vi av de värden och livsmönster som våra närmaste erbjuder. Vi ingår i en levande traditionsförmedling. Våra nära relationer är samtidigt grunden för det samhälle vi bygger tillsammans.

Idag upplevs samhället ibland som instrumentellt. Opersonliga och abstrakta relationer formar oss i högre grad än personliga och konkreta. Vi är löntagare, väljare, konsumenter. Det  bidrar till känslan att det inte finns så starka mellanmänskliga band.

I äldre tider var det annorlunda. Att vara någon handlade om att ha band till platser och människor, att kunna visa på släktskap och att vara del av gemensamma traditioner. Förutsättningarna skiftar. På vilket sätt påverkar det hur vi kan praktisera hopp i vår egen tid?